En sakfråga är ”en fråga som rör vissa konkreta fakta och inte formaliteter respektive värderingar”, enligt sajten svenska.se. Därför kan det verka betryggande att Liberalerna och de rödgröna partierna i Uppsala kommun presenterar ”en gemensam sakpolitisk överenskommelse” om spårvägen och byggandet i Uppsala. Dags att sätta ned foten, liksom, om det ska bli något av.
Låt vara att överenskommelsen innehåller andra sakfrågor, som skolan och äldreomsorgen, och att det lätt kan smyga sig in värderingar. Sakine Madon skriver om det politiska spelet i en annan ledare. Jag tänkte fokusera på formaliteterna, detaljerna som var för sig inte verkar så betydelsefulla men som kan välta stora projekt.
Många fötter kommer att sättas ned de kommande 20 åren. Tidsspannet är valt med tanke på Trafikverkets prognos (UNT 5/5) att fyrspårsutbyggnaden kommer att vara klar 2039, fem år senare än planerat. Scenariot och den beräknade tidsåtgången är dessutom ett ”i bästa fall”- alternativ. Om något överklagas kan det bli ytterligare förseningar.
Det kommer att hållas val i kommun, stat och region fyra gånger fram till 2040. Risken för att de tolv månaderna ska ta slut när nya avtal ska benämnas är uppenbar. Detsamma gäller risken för att nya globala kriser, ekonomiska, ekologiska, säkerhetspolitiska eller medicinska, kullkastar alla planer. Självklart måste man börja någon gång om något ska hända, vilket S och L nu försöker ge sken av att de gör.
Formaliteterna, då? Ja, var ska bron över Fyrisån ligga mer exakt och hur ska den utformas? Länsstyrelsen, miljödomstolarna, Trafikverket, Naturvårdsverket och Försvarsmakten är exempel på instanser som kan ha synpunkter när spadar sätts i jorden i sydöstra Uppsala med omnejd.
Norrbotniabanan, järnvägen mellan Umeå och Luleå, skulle börja byggas inom 3-5 år, sade näringsminister Björn Rosengren (S) 2001. Den senaste förseningen för delsträckan till Skellefteå gäller slutdatum 2032. Det som hindrar visionärerna, politikerna, att driva igenom sina sakfrågor är sakägarna, alla som berörs av projektet.
Sakägarna i Västerbotten är inte många. De regionala och nationella intressena av att binda ihop landet, att transportera stål och skog, är överväldigande. Ändå kan projektet förskjutas i decennier.
Uppsalas sakägare är både många och smått rikskända. Det kan bero på att man med två stora universitet har järnkoll på alla biotoper och rödlistade arter, parat med en formuleringskonst om saken. Den blivande storstaden Uppsala är ingen liten sak och någonstans måste man börja. Tveksamt dock om det visade sig vara i juni 2023 som allt tog fart.