Efter kommunvalet i höstas stod det klart att Erik Pelling (S) hade lyckats behålla makten – något otippat med hjälp av Stefan Hanna och Utvecklingspartiet (UP). Vi konstaterade då här på ledarsidan att Socialdemokraterna är i en egen liga när det kommer till maktspel. Beskedet på onsdagens presskonferens med Erik Pelling och Liberalernas kommunalråd Jennie Claesson, om fördjupat samarbete i en ny "sakpolitisk överenskommelse", är ett ytterligare exempel på det.
Det blir alltså ett litet lokalt Januariavtal – förlåt, Juniavtal – i Uppsala. I den nya överenskommelsen ska bland annat skolan under kommande år fredas från effektiviseringskrav (UNT, 7/6). Fyrspårsavtalet ligger fast, bostäder och spårväg inkluderat.
I förra veckan bytte Liberalerna ännu en gång fot om spårväg. En fråga som ställdes var om alliansen skulle överleva, och nu kom troligtvis svaret när L tar ännu ett kliv vänsterut. Situationen påminner om den förra mandatperioden, när Liberalernas dåvarande kommunalråd Mohamad Hassan valde "mittenstyret", av kritikerna kallat vänsterstyret. Hassan rev dock av plåstret snabbare och bytte sida strax efter valet 2018.
Till skillnad mot då, och när tidigare statsminister Stefan Löfven (S) lyckades få ihop Januariavtalet, är Liberalerna i Uppsala utan Centerpartiet – och den styrande koalitionen består inte enbart av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Här är även Vänsterpartiet med och styr.
Att Stefan Hanna och allianspartiernas kommunalråd irriterar sig på Liberalerna kan Jennie Claesson säkert leva med. Men med tanke på hur Liberalernas väljare tidigare reagerade på Januariavtalet kan det bli ett politiskt självmordsuppdrag. Det som såg så bra ut – att få en S-ledd regering att driva igenom liberal politik – uppskattades inte av alla. Liberalerna sjönk i opinionen.
I ett debattinlägg understryker Jennie Claesson att partiet, med den aktuella överenskommelsen, tar ansvar. Hon skriver att man bryter "de politiska låsningarna som förekommit under lång tid, och vi raderar en gång för alla det dödläge som stått i vägen för Uppsalas utveckling".
Att ta ansvar och bryta dödläge var också argument för Januariavtalet. Är det troligt att det går bättre för Uppsala-Liberalerna, än vad det gjorde för partiet nationellt? Eller tolkas sidbytet snarare som att det aldrig, verkligen aldrig, går att lita på L?
Till skillnad mot för Socialdemokraterna är maktspel och taktik ingen stark L-gren.