Under en tid har ett antal kvinnor på beslutsfattande positioner i Uppsala nämnt att de upplevt ett förminskande av dem. Är det bara en allmän känsla, en snackis kvinnor emellan på mingel? Eller finns det konkreta exempel?
”Jag kallades för Handelskammarens smycke.”
Det berättar Liberalernas kommunalråd Jennie Claesson, som tidigare har varit tillförordnad regionchef för Handelskammaren i Uppsala län.
Smycke låter i ärlighetens namn inte direkt något man skulle kalla en manlig chef för en viktig näringslivsorganisation.
I våras, när L svängde om spårvägsfrågan, kunde man snabbt märka att det surrades om att beslutet ”egentligen” var taget av Claessons företrädare Mohamad Hassan.
Tidigare i sommar skrev till exempel KD:s kommunalråd Jonas Segersam i ett debattinlägg om spårvagnar, i en replik till MP, att ”eftersom nu Mohamad Hassan (L) inte ville ge UP något utrymme har Liberalerna gjort upp med vänsterstyret om just spårvagnar och miljonprogram – därav den livliga debatten” (19/7).
Men L i Uppsala fattade beslutet på ett medlemsmöte, alltså med Jennie Claesson som kommunalråd.
Det går förstås inte att veta säkert – men hade ett manligt kommunalråd "glömts bort" på samma sätt?
Claesson berättar att en person senast nu i veckan sagt ”här sitter du som egentligen styr Liberalerna”. Inte till Claesson, utan till hennes företrädare.
Mohamad Hassan var kommunalråd i tre mandatperioder, och han har varit en politiker som märkts och hörts. Men skulle folk utgå ifrån att han fortfarande är den som styr, om hans efterträdare hade hetat Lars eller Per?
Det är tyvärr svårt att skaka av sig misstanken att nej, det skulle särskilt många förmodligen inte göra.
Claesson säger sig även märka av att hon framställs på ett annat sätt än manliga politiker av oss i medier. ”Rubriker om mig handlar oftare om känslor, medan manliga kommunalråd framställs med pondus”, menar Claesson.
Att män och kvinnor skildras på olika sätt har även tidigare partiledare som Anna Kinberg Batra berättat. Män på ledande politiska positioner får till exempel sällan frågor om hur det är att vara politiker och förälder.
I boken ”Maktens kvinnor” (Albert Bonniers Förlag, 2022), av statsvetaren Jenny Madestam, framgår det att Annie Lööf och Ebba Busch noterat att frågor om man väntar eller ska skaffa barn riktas mot just kvinnor. Lööf hade en gång frågat en journalist om frågor om att skaffa barn någonsin ställdes till MP:s manlige språkrör Gustav Fridolin, född samma år som Lööf.
Det finns ”en utpräglad personifiering och intimisering av kvinnliga partiledare”, konstaterade Madestam efter sina intervjuer med tidigare och nutida kvinnliga partiledare. Många vittnar även om härskartekniker och om erfarenheten att vara hårdare utsatt när det blåser.
Makthavare ska självklart tåla hård kritik, män som kvinnor. Men det Jennie Claesson och andra vittnar om handlar inte om det.
Ett enkelt jämställdhetstest är att ställa sig frågan om man behandlat en man som man behandlar en kvinna. Hade du kallat en Andreas för "Handelskammarens smycke"? Gör det då inte om en Jennie. Hade du "glömt" ett manligt kommunalråd, och refererat till hans företrädare? Gör det då inte om en kvinna på posten. Kommentera inte utseende, ställ inte irrelevanta intervjufrågor om föräldraskap eller om "känslor" när det är ovidkommande.
Det har trots allt passerat över ett sekel sedan kvinnor på allvar släpptes in i politiken.