Är det svårare att vara kvinna och partiledare? Hade Mona Sahlin och Anna Kinberg Batra blivit bättre behandlade under sina partiledarperioder, om de varit män? Och hade Liberalernas Nyamko Sabuni kanske aldrig avgått?

I nyutkomna ”Maktens kvinnor” (Albert Bonniers Förlag), av statsvetaren Jenny Madestam, återges Madestams intervjuer med tidigare och nuvarande kvinnliga partiledare. 

Deras samlade erfarenheter sträcker sig över många decennier. Från Karin Söder, som gick bort för några år sedan och blev Centerpartiets partiledare i mitten av 1980-talet, till Kristdemokraternas nuvarande ledare Ebba Busch som inte ens var född då. 

Tidigare V-ledaren Gudrun Schyman och tidigare S-ledaren Mona Sahlin nämner att arbetarrörelsen är patriarkal. Schyman konstaterar att Centerpartiet har varit bättre på att lyfta fram kvinnor, och att ”sossarna var ju fulla av det här jävla hemmafruidealet”.

Sahlin uttrycker det som att bilden av vad en stark ledare är har präglats av ”grabbar och arbetarklassen”, av metallarbetare och gruvarbetare snarare än av sjukvårdsbiträden. 

I intervjuerna beskrivs även hur det yttre, som utseende, ofta kommenterats. Maria Wetterstrand bestämde sig för att ”inte le” och bära kavaj för att bli tagen på allvar. Madestam nämner hur exempelvis Ebba Busch av Lisa Pelling i Dagens Arena häromåret beskrevs som ”Schamporeklam på stilettklackar”. 

Maud Olofsson, som gick från att vara ”Haralds jänta” i centerrörelsen till att bli ”alliansens moder”, stack ofta ut och har berättat om härskartekniker hon möttes av. Som när dåvarande statsminister Göran Persson (S) petade henne i magen 2003 och sade ”Jag tror att du har gått upp i vikt”. 

Olofssons efterträdare Annie Lööf berättar om att hon under sin partiledartid tidigt fick frågor om hon ska skaffa barn, och senare om hon är gravid. En gång hade hon frågat en journalist om frågor om att skaffa barn ställdes till MP:s manlige språkrör Gustav Fridolin, född samma år som Lööf. Även Ebba Busch påpekar att dessa frågor bara ställs till kvinnliga partiledare. 

Det finns ”en utpräglad personifiering och intimisering av kvinnliga partiledare”, noterar Madestam.

I intervjuerna med bland annat tidigare folkpartiledaren Maria Leissner och tidigare språkröret Åsa Romson tas det interna motståndet upp. Leissner beskriver känslan av att "det bedrevs ett krypskytte inifrån partiet mot henne”. Romson nämner att kvinnor som hamnar i blåsväder ofta får avgå medan män lättare ”klarar sig”.

Även om boken hann tryckas innan beskedet om Sabunis avgång kom, och avgången därför inte tas upp, har vi haft en kvinnlig statsminister sedan november. Ett stycke eller två om Anderssons första tid borde boken ändå innehålla. Även sådant som talar emot den egna tesen – statsminister Andersson får sägas klara sig betydligt bättre än vad Håkan Juholt gjorde som S-ledare - är intressant. 

Madestam verkar dessutom ha svårt att få ihop att Anna Kinberg Batra inte vill reduceras till sitt kön och är emot kvotering, med att den tidigare M-ledaren samtidigt konstaterar att ”kön spelar roll” för hur hon bemöttes som partiledare. Att konstatera att det finns förlegade normer om makt och kön, som drabbar kvinnliga partiledare, betyder förstås inte att man måste vara en kvoteringsförespråkande identitetspolitiker. 

Man kan givetvis sträva efter jämställdhet och rättvis behandling, och samtidigt vägra reduceras till enbart sitt kön.

Det som gör "Maktens kvinnor" läsvärd är vad maktens nuvarande och tidigare kvinnor själva berättar.