Väntetiden för en ADHD-utredning i Uppsala är ungefär fem till sex månader.
I en artikel i UNT belystes de långa väntetider som finns för att utredas för adhd i Uppsala. Ett gripande exempel på den desperation många kan känna inför situationen är ”Marie”. En 13 år gammal flicka som efter två års väntetid fick hjälp först efter både självskada och ett självmordsförsök.
Antalet adhd-diagnoser har ökat lavinartat i hela landet under de senaste åren, det finns många orsaker som kan förklara varför. Dels har kriterierna för diagnosen breddats dels är förståelsen för diagnosen i samhället och inom vården större vilket gör att man lättare kan upptäcka när någon bör utredas.
Men att så många söker sig till vården skapar långa köer då barn- och ungdomspsykiatrin inte är dimensionerad efter det söktryck som finns.
De diagnoser som ställs, och hjälpmedlen de ger tillgång till, är nödvändiga för att vardagen ska fungera för många. Men frågan vi måste ställa oss är hur vi kunde hamna i en situation där snart 15 procent av pojkar och 11 procent av flickor har diagnosen? Det kan inte vara ett friskt samhälle som får barn att må så dåligt att de behöver medicin för att klara vardagen.
Ett annat problem, och kanske en anledning att fler vill ha en diagnos och därför faktiskt söker vård, är att det i dag är mycket svårare att få stöd i skolan om man saknar en diagnos. Det har gått från att vara en faktor som gav förtur att få hjälp till närmast en nödvändighet för att få det. Det är inte en sund ordning som slår mot eleven och belastar vården.
Men regeringen gör nu någonting åt det här. En utredning har tillsatts för att se över hur det kan bli enklare att sätta elever i mindre och flexiblare undervisningsgrupper, det är mycket bra.
Elever med stora utmaningar stöttas inte bäst genom att sättas i ett klassrum där de inte har en chans att prestera väl. I vår vilja att inkludera alla och stöpa alla i samma form har vi svikit de elever som behöver allra mest stöd och hjälp.
Skolminister Lotta Edholm (L) har presenterat en utredning som ska lämna förslag på hur det ska bli enkalre att placera elever i särskillda undervisnignsgrupper.
Vi måste släppa idén om att alla elever lär sig bäst av att sitta i samma klassrum. Vi har alla olika förutsättningar och om alla ska få så goda chanser som möjligt att lyckas i livet så behöver också skolan arbeta utifrån den verkligheten.
Att allt fler unga mår dåligt finns det ingen mirakelkur mot, det är många och komplexa faktorer som har lett till det. Men att göra skolan till en plats som ger även de med svårigheter möjligheten att lyckas är en viktig del av lösningen.