Det räckte inte med "bara" adhd för att Marie skulle få hjälp, utan behövdes självskadebeteende för att Bup skulle börja agera, menar Maries mamma.
Maries mamma har alltid fått höra att det är något annorlunda med Marie. Det började redan i förskolan.
– Lärare och pedagoger har alltid klagat på henne. Hon har gått i väg i prinsessklänning till gympan eller i vinterkläder på sommaren. Hon tappade bort sina saker och har inte kunnat sitta still. Men hon har alltid varit smart, konstnärlig och hon har humor.
Hon ser kärleksfullt på sin yngsta dotter, som sitter vid hennes sida, samtidigt som hon berättar om försöken att lägga pusslet kring vad som var "fel" på dottern. Först trodde pedagogerna att Marie var dåligt uppfostrad.
– Hon ligger uppe sent på nätterna även när jag tagit hennes telefon och gjort allt för att få henne att sova. Det gör att hon inte kommer upp på morgonen och därför har vi kommit sent till skolan många gånger. Jag har då fått höra att jag brister som inte får henne att lägga sig. Jag har till och med blivit soc-anmäld av skolan för att hon kom för sent så ofta.
Klockan är 15.30 och Marie har precis gått upp för dagen. Hon blinkar med tjocka svarta ögonfransar mot solen. Till hösten ska hon börja sjunde klass och har de senaste åren bara haft 20 procents närvaro i skolan.
– Ofta går jag dit, men jag blir så snabbt uttråkad att jag inte kan vara kvar. Så jag är ofta i korridoren och snackar med folk.
Maries mamma beskriver att dottern har svårt att lyssna, svårt att avsluta saker, svårt att koncentrera sig i skolan och har haft ständiga konflikter med lärare. Det var när Maries mamma träffade en man vars barn hade adhd som hon började läsa på och såg att även Marie kunde ha diagnosen. Maries mamma insåg även att hon själv hade många av de problem som hon sett hos sin dotter och har nu precis själv fått en adhd-diagnos.
– Plötsligt fick mina beteenden en förklaring. Jag kommer från ett hem av akademiker, men jag har aldrig klarat av att studera, har alltid känt mig dålig.
Maries mamma tycker att även lärare kan visa större förståelse för att barn är olika. Bara att byta om innan och efter en gymnasitiklektion kan vara en svår barriär att komma över.
När Marie gick i fjärde klass blev problemen i skolan värre. Skolkandet ökade och i slutet på 2021 hade Marie ett uppslitande bråk med en kompis som mamman inte lyckades få henne att släppa. Marie hade också skurit sig på kroppen.
– De här extrema känslouttrycken är tillsammans med hennes andra problem symptom på adhd. Så då ringde jag Bup för att få en utredning, säger mamman.
Hon berättar att hon redan ett år tidigare ringt Bup, barn- och ungdomspsykiatrin, om att få en adhd-utredning, för att Marie skolkade och hade svårigheter i skolan. Men då fick hon inget gehör.
Den här gången togs hon dock på allvar, och Bup uppmanade henne att kontakta skolläkaren som skulle skicka en remiss till Bup och till socialtjänsten.
Marie är ett av alla de barn som fastnat i systemet mellan olika myndigheter när man ansöker om att få en adhd-utredning.
– I maj 2022 fick vi träffa en skolläkare som såg direkt att Maries problem kunde vara kopplade till adhd. Den läkaren sa att den här flickan har blivit försummad av samhället. Hon skickade två remisser till Bup och en till socialen, men sen hände ingenting.
Ny forskning från bland annat Linköpings universitet visar att barn med adhd löper dubbelt så hög risk för ångest och depression jämfört med barn utan diagnosen, vilket gör det ännu viktigare att dessa barn utreds och får hjälp i tid.
För Marie tog hjälpen mer än två år att få.
Hon har en tjock tröja med lång ärm trots sommarhettan som döljer ärren efter självskadorna. Mat är en av de saker som fortfarande ger henne ångest, berättar hon.
– Förut åt jag bara varannan dag, och när jag ätit spydde jag. Nu äter jag, men jag får ångest både när jag äter och när jag inte äter.
I mitten på augusti 2023 kom Marie hem från en resa med sin pappa som hon inte bor med. Då försvann hennes kanin, och några dagar senare hittade de kaninen död.
– Han var fortfarande varm när jag hittade honom. Då tog jag tabletter och skrev avskedsbrev till hela min familj. Jag trodde att jag skulle försvinna, men de tabletterna fungerar inte så – förstod jag sedan, berättar Marie.
Efter självmordsförsöket åkte de ambulans till sjukhuset och Marie fick förtur för att göra en adhd-utredning.
– Om hon inte hade försökt ta sitt liv hade vi säkert fått vänta tre år till på att få en utredning.
I mars i år fick Marie sin adhd-diagnos. Nu väntar hon på att hon ska få mediciner utskrivna.
Marie heter egentligen något annat.