Pengar som bara räcker till en frukt i veckan, för dyrt för att flytta hemifrån och kostnader för kurslitteratur som äter upp stora delar av studiemedlet. När UNT 3/2 med anledning av en ny rapport om studentekonomi intervjuar studenter utanför Folkes Livs i Uppsalas klassiska studentkvarter, skulle man kunna tro att armodet bland studenter är stort.
Det är bara det att det inte är sant.
Visserligen menar Länsförsäkringar i sin nya undersökning om studenters ekonomi (UNT 3/2) att man i Uppsala går back 2000 kronor i månaden som student.
Länsförsäkringar har utgått från Konsumentverkets levnadsomkostnader för hushåll och sedan beräknat kostnaden för boende genom att utgå från snitthyran för en etta i Uppsala. Bara det är skäl nog att inte ta kalkylen som intäkt för hur knapert studenterna i staden påstås ha det.
Det kan för all del vara mycket tufft ekonomiskt för enskilda studenter. Som ensamstående förälder och studerande är förstås lägenhet ett måste och med barn följer även andra fasta kostnader. Men den genomsnittliga Uppsalastudenten har till exempel alla möjligheter att bo i studentrum.
Här varierar priserna mellan knappt 4000 i månaden för höghusen på Sernanders väg till drygt 3000 för de billigaste boendena på Studentstaden. Eftersom studiemedlet höjdes till drygt 12 000 kronor vid årsskiftet, innebär det att den som bor i ett studentrum har mellan 8000 och 9000 kronor kvar för övriga utgifter varje månad. Det borde räcka mer än nog. Samma sak om hyran är ytterligare någon tusenlapp eller två högre.
Självklart drabbas även studenter av stigande priser, men samtidigt som många andra grupper i samhället har fått acceptera sänkta realinkomster kompenseras studenter för den ökade inflationen med höjd ersättning. Studiemedlets storlek är nämligen kopplat till prisbasbeloppet vilket i sin tur höjs med inflationen.
De årligt återkommande larmrapporterna om studenters ekonomi är tröttsamma. Dels för att de ständigt utgår från orealistiska premisser, dels för att perioden som student trots allt är tillfällig. Det som därmed kan anses vara en godtagbar livsföring över tid, är inte lika nödvändigt den begränsade tid man studerar.
Det är helt enkelt inte rimligt att som student kräva, och förvänta sig, samma standard som om man hade en heltidslön – eller som det var när man (i många fall) levde i ett hushåll med två förvärvsarbetande. Man måste helt enkelt prioritera annorlunda. Det är som en av de intervjuade utanför Folkes Livs konstaterar: ”Jag har funderat på vad många studenter gör av pengarna. Främst tror jag att det är för att de inte lagar sin mat.”