Det har varit relativt tyst från Akademiska sjukhuset i sommar. Inga nya larm om ”kaos på akuten”, inga nya massuppsägningar bland sjuksköterskor. Det kan bero på två saker. Antingen har läget förbättrats något, till exempel med fler vårdplatser. Eller så har man tröttnat på att larma och kampviljan har ersatts av uppgivenhet. Det mesta tyder på det senare.
Vårdförbundet, som organiserar sjuksköterskor, håller som bäst på att sammanställa sommaren 2023. Fjolårets sommar var den värsta någonsin på akuten, enligt revisorernas granskning (UNT 2/5). Förutsättningarna var inte bättre i år. ”Upplagt för ny kaossommar på akutmottagningen”, skrev vi på UNT Ledare (20/6). Men de stora larmen om patienter i korridorerna och väntetider på upp emot ett halvt dygn har alltså uteblivit. Varför?
I vintras kom facket med en begäran till sjukhusledningen, enligt arbetsmiljölagen. Vårdförbundet och Kommunal hade fått uppgifter om en eskalerande arbetsbelastning, en arbetsmiljö som lett till ”ångest för att gå till arbetet” och ”akuta sjukskrivningar relaterat till utmattning”.
Det som måste fixas är, enligt facket, att personalen på akutmottagningen bara ska ta hand om akuta patienter. I klartext behövs alltså fler vårdplatser så att de som är färdiga på akuten kan läggas in på en avdelning i stället. Ingen orimlig begäran, men som vi sett under senare år närmast omöjlig att uppfylla. Ur arbetsgivarens perspektiv handlar det inte så mycket om brist på resurser som brist på personal, i första hand sjuksköterskor.
Enligt Vårdförbundet visade en avstämning med Arbetsmiljöverket i juni att arbetsgivaren inte uppfyllt kraven. Följden kan bli förelägganden om vite, precis som under striderna med Ivo (Inspektionen för vård och omsorg) som avslutades rättsligt i våras. Akademiska slapp att böta den gången och nya hot från en ny myndighet kommer inte att trolla fram några vårdplatser. Det finns ju inget folk!
Uppgivenhet kan alltså vara det nya normala på akuten. ”Jag slutar i oktober. Nu är måttet rågat. Jag orkar inte ha det så här”, sade sjuksköterskan Carola Matsson till (SVT 27/7). Hon berättar om de 12-timmarspass personalen ombeds att jobba, med lite utrymme för rast eller att gå på toaletten.
I det korta perspektivet är det kanske skönt för sjukhusledningen när färre är heligt förbannade, säger att patienter riskerar att dö och skriver på listor med massuppsägningar. Men på bara lite längre sikt är det mycket dåliga nyheter. Yrkesstoltheten, ilskan, viljan att i varje läge stå upp för patienterna, det kan vara den sista tunna skyddsfilmen mot en helt fallerad vårdapparat.