“Det här är uruselt för förtroendet. Men det är en trygghet för allmänheten att oegentligheter faktiskt kommer fram”, säger Erik Salaneck till UNT (30/5). Han är infektionsläkare och klinisk forskare på Uppsala universitet, och kommenterar den polisanmälda covidforskningen. Forskning han både har bidragit till, och senare anmält. Han står på ena sidan, och på andra sidan står hans tidigare forskarkollegor Björn Olsen, professor i infektionsbiologi, och Åke Lundkvist, professor i virologi.
Forskningen i fråga handlar om antikropps- och covid-tests träffsäkerhet och det har visat sig att några av de personer som lämnat testen inte samtyckt till att de används i forskning, vilket är ett brott mot etiska regler.
Dessutom har forskningen tagits fram med rekordfart. När studien om antikroppstesten blev klar i april förra året vände sig Åke Lundkvist, som är en av forskarna, till Björn Olsen, som är redaktör för tidskriften Infection ecology and epidemiology. Dit skickas artikeln för att granskas av utomstående forskare före publicering. Det är en process som normalt sett tar flera veckor för att garantera tillförlitligheten. Men inte den här gången – nu tog den mindre än ett dygn.
Till skillnad från etiköverträdelser betyder dock inte den snabba hanteringen nödvändigtvis att det skett något regelbrott – men det är ändå ett problem. Pandemin har lett till ett ökat tryck på att forskningen ska gå fort.
Det finns förstås goda skäl till det, men kan ge negativa konsekvenser. En studie som tittade på forskning under pandemins första sex månader fann att i 80 procent fanns risk för att studierna blivit snedvridna eller partiska (The Scientist 14/1). En artikel från The Lancet menar att brådskan under pandemin att få fram färsk forskning har lett till undermåliga metoder, vilket beskrivs som ett resursslöseri (NPR 23/4).
Skälet är förstås att insatserna har varit höga i pandemin. Höga insatser betyder högre risker. Det blir tydligt när Björn Olsen försvarar varför forskningen publicerades snabbt. Han menar att det är försvarligt eftersom snabbtesterna har “räddat många människors liv” (UNT 30/5).
Det är förstås svårt att argumentera mot det. Om något har potential att rädda liv väger det spontant inte särskilt tungt mot luddiga formuleringar om att “det är viktigt att det inte går för fort” och “inte omedvetet bidra till snedvridenhet”. Men när det kommer till medicinsk forskning, och en hel del annan forskning förstås, är det regel snarare än undantag att forskningen har potential att rädda liv. Och det är just på grund av de höga insatserna och den ibland samhällsomvälvande potentialen hos forskning som stelbenta regler och långsamma processer är viktigt.
Allt annat är, som Salaneck säger, uruselt för förtroendet.