Vi har nog alla upplevt den där känslan av svindel någon gång. Ni vet, när man blickar upp mot himlen en stjärnklar augustinatt och plötsligt inser hur försvinnande små vi är i jämförelse med universums oändliga rymd. I sådana ögonblick vidgas livskänslan, samtidigt som allt det oviktiga i livet krymper. Det småaktiga i vår kultur och det dåraktiga i vår civilisation får med ens de rätta proportionerna. För en kort stund ser man alldeles tydligt hur narraktigt vi beter oss samt hur värdefull vår osannolika existens på denna planet faktiskt är.
Kanske var det en sådan svindelkänsla som Harry Martinson upplevde när han en natt lyckades fånga Andromedagalaxen i sin stjärnkikare. I alla fall var det denna händelse som sådde fröet till vad som skulle komma att bli en av den svenska litteraturens märkvärdigaste skapelser – verseposet om goldondern Aniaras långsamma hädanfärd genom en iskall rymd. Ett verk som likt inget annat lyckas fånga just den där känslan av litenhet inför universums oändlighet. Ett verk fyllt av en sorgtyngd kärlek till en av människan förbrukad men en gång blommande planet.
Det grundläggande händelseförloppet, som är lika enkelt som genialt, känner de flesta till: Rymdfarkosten Aniara, som fraktar människor från den strålningsskadade Jorden till kolonierna på Mars och Venus, hamnar ur kurs och med navigeringssystemet utslaget svävar farkosten ut i den stora tomheten. På vers, såväl bunden som fri, berättas om passagerarnas mer eller mindre misslyckade försök att hantera det grymma ödet. Människorna ombord på rymdskeppet tar sin tillflykt till underliga fruktbarhetskulter och eskapistiska excesser för att glömma de svarta rymder som långsamt slukar deras liv. Störst tröst finner de dock hos den märkliga Miman, ett slags allvetande dator som fångar och visar upp bilder från universums alla hörn för de som andäktigt samlas vid hennes fötter. Miman dör dock tidigt (av sorg över den ödelagda Jorden sägs det) och förtvivlan ombord blir allt svårhanterligare.
Precis som de flesta riktigt betydelsefulla konstverk är ”Aniara” ett typiskt barn av sin tid samtidigt som det gestaltar tidlösa existentiella frågor. De första 29 sångerna, av de totalt 103, publicerades redan i diktsamlingen ”Cikada” 1953. Verket i dess helhet (och först då under titeln ”Aniara”) gavs ut 1956. Och Martinson fångar i sitt rymdepos många av 1950-talets stämningar och värsta farhågor. Som en bakgrund till den närmast nattsvarta pessimism som Martinson presenterar finns givetvis svallvågorna efter andra världskriget, i synnerhet Hiroshima. En katastrof som slutgiltigt slagit hål på alla illusioner. Ingen kan längre säga sig vara ovetande om vilka ofattbara grymheter människan är kapabel till. Men det är framförallt den fruktan för ett globalt kärnvapenkrig som var utbredd under 1950-talet som Martinson kanaliserar i sitt verk. Ett hot som då framstod som högst reellt. Mot slutet av årtiondet hade Sovjet och USA, som ett resultat av kalla krigets vettlösa kapprustning, samlat på sig så mycket kärnvapen att det skulle räcka för att förinta allt liv på Jorden flera gånger om. I ”Aniara” är det mycket riktigt ”för strålförgiftnings skull” som mänskligheten tvingas lämna sin hemplanet.
I dag är det kanske inte främst rädslan för ett globalt kärnvapenkrig som aktualiseras vid läsningen av ”Aniara”, utan snarare den oro som miljöförstöring, klimatförändringar och stigande havsnivåer väcker. Grundkänslan är dock densamma som för sextio år sedan: Vi håller på att förlora den här jorden! Även roten till det onda tycks ytterst vara densamma - vi själva. Eller som Martinson skriver: ”Det finns skydd mot nästan allt som är / mot eld och skador genom storm och köld / ja, räkna upp vad slag som tänkas kan. / Men det finns inget skydd mot människan”.
Människan är dömd att ta död på sig själv, tycks Marinson vilja säga. En radikal, nästan deterministisk, pessimism. Det finns dock ett annat och mer försonande drag i ”Aniara” där Martinsons krassa gestaltning av en mänsklighet utkastad i ett oändligt universum snarare förvandlas till en ödmjuk förtröstan inför den stora gåtan. I sång 13 finns de klassiska raderna: ”O, kunde vi nå åter till vår bas, / nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är: / en liten blåsa i Guds andes glas”.
Människans vilsenhet må vara djup, hennes ondska stundtals ofattbar, ändå är mänsklighetens irrande resa innesluten i ”Guds andes glas”. Det är trots allt en både svindlande och trösterik tanke.