”Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.” Slutet på förordet till Edith Södergrans andra diktsamling ”Septemberlyran” från 1918 är berömt, nästan bevingat. Ändå kan kanske inte alla placera det, än mindre minnas vilka konsekvenser det fick. Ändå var ”fejden om Septemberlyran” i sin samtid både prestigefylld och symboliskt viktig. Utöver att ge Södergran vänner och fiender för livet berörde den tidlösa frågor som författarens relation till samhället, förhållandet mellan verk och person och själva den moderna jagupplevelsen.
Först en kort tillbakablick. 1916 hade Södergrans första diktsamling, idag ofta sedd som den nordiska modernismens genombrott, utkommit och fått blandade reaktioner. Medan kriget rasade i Europa reste sedan den unga poeten, trots diagnosticerad tuberkulos, runt och gjorde kulturella bekantskaper. När den ryska revolutionen utbröt våren 1917 tyckte hon först att det var spännande, men när bolsjevikerna tog makten i november förlorade hon och modern, vars tillgångar varit bundna i Ryssland, nästan allt. Först nu, när Edith är 26 år gammal, börjar det som för många är synonymt med bilden av henne: det ensliga, fattiga livet i Raivola vid dåvarande finsk-ryska gränsen. Mat och värme saknades många gånger och strider pågick utanför dörren. Nöden förvärrade sjukdomen. Ändå tillkom nu extatiska dikter fyllda av livsmod. Hur var det möjligt? Många anser att svaret delvis stavas Nietzsche. I hans bilder av människan som Gud oavsett yttre omständigheter fann Södergran en vision av sin egen styrka: den så kallade septemberupplevelsen.
I december 1918 gick så resultatet, ”Septemberlyran”, i tryck. Södergran ansåg att hon skapat något unikt och storartat. Ändå dröjde reaktionerna, vilket tycks ha gjort henne nervös. Från sin position utanför storstädernas intriger är det möjligt att hon överskattade diktverks genomslagskraft i media: tidningarna är vid den här tiden vid sidan av julannonser helt fokuserade på den annalkande freden. Och som kåsören ”Purre” vasst konstaterar i UNT den 9 december: visserligen kommer en mängd poesiböcker såhär års, men få läser dem. På nyårsafton 1918 publiceras så en märklig insändare i den Helsingforsbaserade, svenskspråkiga tidningen Dagens Press. Under rubriken ”Individuell Konst” försvarar Edith Södergran sin ännu orecenserade diktsamling. Den är, menar hon, ”icke avsedd för publiken” utan bara för ”de få individer som stå närmast framtidens gräns.” Den 4 januari 1919 får hon ett första satiriskt svar. Dagen därpå brakar det loss: kritikern Gustaf Johansson, med signaturen ”Jumbo”, anser Södergrans insändare skrattretande fåfäng. Dikterna berör han inte, men nu börjar recensioner komma. I en av dem hyllar den unga författaren Hagar Ohlsson ”Septemberlyran” som ”ett härligt fynd” och blir genast Södergrans allierade i debatten (och för resten av livet). Flera av tidens tunga namn försvarar henne också under de följande veckorna. Att självgodheten är onödig håller alla med om, men dikterna måste få tala för sig själva, menar man. Kritikernas ton hårdnar dock fram till en punkt – igenkännbar i dagens urspårade Facebooktrådar – där ”Jumbo” menar att Södergran är kliniskt sinnessjuk. Till slut försöker Hagar Ohlsson släta över med en försonande artikel och exempeldikter som ska framhålla Södergrans ödmjukhet. Därmed är den värsta fejden över. (För den intresserade finns debattens turer skildrade i detalj av bland andra Eva Ström och Ebba Witt-Brattström).
Men vad handlade den egentligen om? Att mer än några dikter stod på spel var tydligt. Såväl Södergrans försvarare som kritiker uppfattade henne – liksom hon själv – som representant för en tendens i tiden. Men vilken? Nyskapande vers eller storhetsvansinne? Det senare var svårsmält i en tid då många led, och gick dessutom på tvärs mot den samhällstillvända författarroll som var mångas ideal. Men ”skrytet” var, menade Södergrans vänner, bara ytan. Den kompromisslösa stoltheten var ett sätt att lyfta sinnet bortom tid och rum och ta upplevelsen på allvar. Paradoxalt? Tja. Även om Södergran var uppenbart naiv gällande mottagandet av sitt förord och sin insändare var det i grunden inte sitt ego utan sin konst hon talade för. Och det är den, inte fåfängan, inte heller påhoppen - sådant glöms - som varar.
Genom sina dikter talar Södergran till ständigt nya generationer om jaget och världen, kriget och hoppet, nuet, det förflutna och framtiden.
Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten /
Jag är en del av alltets stora kraft, /
en ensam värld inom miljoner världar.