En författare som skriver en bok som förändrar världen har gjort något mycket märkvärdigt. I Moa Martinsons fall är det svårt att peka på någon enda bok och säga att det var den som avgjorde. Hela författarskapet hade den förmågan att ruska om allt. Det ändrade på vad som kunde skrivas i Sverige och av vem. Maria Sandel var den första kvinnliga arbetarförfattaren, men Martinson är den vars författarskap har fått leva kvar och påverka i flera generationer. Som har låtit arbetarkvinnor se sina egna liv återgivna på boksidan och gett andra inblick i varför villkoren för Sveriges fattiga ovillkorligen behövt förändras.
Martinsons böcker är vittnesmål från fattigdomens Sverige, men de är också ren språklig njutning och sofistikerat komponerade. Hennes högmodiga inställning till det egna författarskapet hade täckning. Trots det försökte samtiden, som Ebba Witt-Brattström har visat, ta ned henne till en författare som enbart skrev ur ”underlivssynpunkten”. Av rädsla för de brännheta ämnen hon tog upp vägrade man erkänna Martinson som den stora författare hon var.
Ska jag välja en samhällsomvälvande bok ur det omfattande författarskapet så tar jag ”Sallys söner”. Inte minst för att det är en bok vars budskap bör kunna förändra även i dag.
”Sallys söner” är uppföljaren till Martinsons sensationella debut ”Kvinnor och äppelträd”. Den kämpande Sally från den fattiga förstaden har slagit sig till ro; hon har gift sig till trygghet med en bonde, inte för hans hjärta utan för hans gård. Men så värst mycket till ro och trygghet blir det inte. Det matriarkat Sally bygger upp står till slut närmast utan hennes egna barn, trots alla små hon ständigt är nödgad att ta hand om. Beslutet att gifta sig och familjen till säkerhet från fattigdom slår fel, i stället drivs hon till allt större isolation. Barnen skyr det hem hon valt åt dem.
Martinsons böcker är samtida med folkhemmet, men inte en lovsång till det. De är en ständigt brinnande kritik, något som inte minst märks i ”Sallys söner”. Politiskt låg inte Martinsons håg till den breda arbetarrörelsen, socialdemokratin som lockade med materiell välmåga för den enskilde och arbetsamme. Syndikalismen var det hon drogs till framförallt.
Arbetarlitteraturen handlar förstås om arbete. Men även om arbetet är framträdande i Martinsons romaner, både det på fälten och fabriksgolven och det i hemmen, så handlar det också om bristen på arbete. Om fattigdom som består oavsett om händerna finner sysslor eller inte. Mer än något annat belyser Martinsons böcker de maktrelationer som hennes romangestalter är insnärjda i. De mellan män och kvinnor, mödrar och barn och inte minst de mellan arbetsgivare och arbetare.
Att få ett arbete kan för Sallys söner vara ren glädje. Men glädjen är kortlivad. Sönerna är liksom en gång Sally rov för bönderna och fabriksägarna. För deras nycker, nedlåtenhet och produktionshets. Ett uppror, ett enda, beskrivs i boken. Fabrikens snobbigt klädda övervakande ingenjör, han som vägrar att lyfta på hatten för arbetarna, får en morgon en överraskning. Alla fabrikens arbetare har dykt upp i kostym, en del av dem finare än hans egen. Nog blir han tvungen att hälsa nu. Men segern är tillfällig, de som överlevt fabrikens malande käftar vid årets slut får ta avsked. Det finns alltid fler att mata maskinerna med. Bit för bit skalas lönearbetet av och visas upp som vad det egentligen är – rent och kallt utnyttjande.
Ändå lyckas inte Sally komma ur fällan genom att själv bli bonde. Lieringen mellan arbetarklass och medelklass, arbetare och arbetsgivare slår fel. Giftermålet med bonden är som ett gift i henne, bildligt och bokstavligt.
Sallys livsstrid står mot fattigdomen. Den är ”en gigantisk fiende med så många olika vapen i sin arsenal att världshistoriens olika heroer, stora mäktiga heroer, kommer att blekna bort i sina stridsvagnar och tanks den dag fattigfolkets världshistoria skrives”.
Kampen för rättvisa har aldrig handlat om den enskildes väl. Ändå vet vi att det alltid kommer att spela in. Att våra egna förhoppningar för oss själva och de som vi ansvarar för kommer att distrahera oss. Där ”Kvinnor och äppelträd” skildrar styrkan i gemenskapen och kampen är ”Sallys söner” en viktig påminnelse om att det som står i vägen inte bara är en yttre fiende, utan också det som finns inom oss själva.
I kampen för att hålla samman sina närmaste, sitt kött och blod, glömmer Sally bort den större kamp hon fört med andra. Vad man kan åstadkomma tillsammans. Eller när man öppnar sitt hus för en okänd, en som går hungrig och fattig genom världen.