Owe Thörnqvist är ett fenomen – som rimsmed och kompositör, scenpersonlighet, boogieman och munspelare, och som 90-åring! Artister av den sorten görs inte längre. Hans stora avskedsshow Fest & Final i Uppsala konserthus är rentav ett av de bästa framträdanden som jag sett med honom. Och jag har sett honom åtskilliga gånger genom åren.
LÄS MER: Owe Thörnqvists karriär i bilder
Man skulle kunna anta att detta är ett tillfälle att lägga fokus på de kända publikfavoriterna. Och visst finns många av dem med. Men Owe Thörnqvists kombinerade avskeds- och 90-årsföreställning är mer än så. Här finns ovanligt många sånger man inte hört tidigare, och burleskeriet och komiken förenas med en större dos allvar, svärta och självreflexion.
LÄS MER: Här firades Owe i Uppsala
Till exempel kommer Owes Thörnqvists miljöengagemang fram, och Greta Thunberg som fått hans miljöpris hälsar i en inspelning till publiken. Här finns sorgebetraktelser kring galna världsledare och den nyskrivna sången ”White House Lament”, apropå Trump. Och på det personliga planet berättar och sjunger Owe om att ha nedsatt syn, och stöd av en livskamrat att hantera detta. ”Genom dina ögon” heter den sången.
Han pratar till publiken pillemariskt och ofta till synes fritt associerande, där vändningarna fångas i luften. Föreställningen i Uppsala blir till något av en kärleksaffär mellan artist och publik, med rungande ovationer och hyllningar mot slutet.
Men satirikern och gycklaren Owe Thörnqvist finns också med, i högsta grad, och vassheten i rimsmidet har han kvar när han till exempel besjunger kaoset i Svenska Akademien, delvis genom att lägga in nya oväntade verser i en lekfull ”Alptoppens ros”. Även kungen får några vänliga satiriska slängar.
De vindlande associationerna finns i både sångtexter och mellanprat, och den 90-årige artisten gestaltar de äldre sångerna som de sprudlande berättelser de är, här och nu. Även om hans fysiska rörlighet är begränsad och han delvis sitter på en stol, eller håller sig i den, så är han alltjämt väldigt fysisk i uttrycket, i gester, miner och rörelser. Och sångrösten har han i full behåll.
En av de mest förtätat absurdistiska bygdevisor som Thörnqvist skrivit, ”Herr Johnsssons irrfärder”, för avsluta konserten som recitation utan musik, men det är ändå inte helt lätt att hänga med i alla svängarna.
Nio personer starka The Mad Men Band tar väl vara på den musikaliska färgrikedom som finns inneboende i hans sånger, och påminner med sina drivna arrangemang om att det är mycket Americana i hans musik – blues, tidig rock, shuffle, gospel, country med mera. Till exempel får Hank Williams-låten ”Hey Good Lookin” bilda ingång till ”På festplatsen”, den burleska skildringen av Vittingeparken, och inspirationen från den store countryartisten i den låten blir tydlig.
Naturligtvis vimlar det också av Uppsalaanknytning, alltifrån ”Rumba i Engelska parken” till ”Dagny” och ”Svartbäckens ros”. Liksom smäktande, storslagen hjärtekrossar-doowop i ”Ett litet rött paket”. Kopplingen till Uppsala, dess stadsdelar och miljöer, är ju ett centralt inslag i många av Thörnqvists sångpärlor. De projicerade fotona och filmerna från hans liv och karriär som visas ovanför scenen bidrar också till Uppsalafärgen.
Och när han sjunger duett med sig själv, till originalinspelningen av ”Titta titta” från 1956, får man nästan gåshud. Det är en högst levande legend vi har framför oss. Måtte han nu ändra sig och fortsätta framträda ett tag till, tills vi alla hunnit bli 90 år.