Apor och människor fortsätter kriga om samexistens

Laddat för många uppföljare när långköraren "Apornas planet" tar nya tag med en ny regissör vid rodret.

"Kingdom of the planet of the apes" är den senaste filmen i berättelsen om "Apornas planet". Den utspelar sig 300 år efter 2010-talets trilogi, men innan 1960-talets pentalogi.

"Kingdom of the planet of the apes" är den senaste filmen i berättelsen om "Apornas planet". Den utspelar sig 300 år efter 2010-talets trilogi, men innan 1960-talets pentalogi.

Foto: 20th Century Studios

Recension2024-05-09 12:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Action/Äventyr

Titel: Kingdom of the planet of the apes
Visas på: NFB Gränby, Spegeln
I rollerna: Owen Teague, Freya Allan, William H. Macy
Regi: Wes Ball
Speltid: 144 min
Betyg: 3

Om du tycker att det är svårt att hänga med i alla kapitel av "Apornas planet" är du inte ensam. Publiksuccén som inleddes på 1960-talet består nu av ett tiotal filmer, som förvirrande hoppar mellan tidsepoker och karaktärer. "Kingdom of the planet of the apes" är den senaste i serien och utspelar sig 300 år efter 2010-talets trilogi, men innan 1960-talets pentalogi.

Den diplomatiska ledaren Caesar, den första apan att infekteras med viruset som gjorde dem lika intelligenta som människor, är sedan länge död. Arterna lever inte längre i samexistens och människorna har blivit så förvildade att de tappat talet. Aporna i sin tur lever i ständig fruktan för att återigen bli förslavade av människorna. Detta samtidigt som Caesars efterträdare, Proximus, har förvridit mästarens lära och nu försöker bli alla apors kung med våldsamma taktiker. I mitten av allt finns apan Noa (Owen Teague) och människan Mae (Freya Allan) som, om de kan göra gemensam sak, kan vara sista hoppet innan arterna tar kol på varandra.

"Kingdom of the planet of the apes" är regissören Wes Balls första film i serien. Han har tidigare regisserat den dystopiska "Maze runner" och är helt klart ett passande val. Filmen introducerar dynamiska karaktärer och ger plats för fler ledande kvinnliga roller. Dessutom bereds utrymme för mer komplexa synvinklar av artkonflikten, där ingen är varken ond eller god. Specialeffekterna fortsätter också att bli allt bättre, något som stärker apuniversumet ytterligare.

Men medan Wes Ball menar att tidshoppet gör att filmen står på egna ben eftersom helt nya karaktärer introduceras, är den långt ifrån fristående. Först halvvägs in i den alldeles för långa filmen sätts konflikten mellan arterna i en större kontext, det är också då som handlingen på riktigt tar fart. Den svaga första timmen av filmen hade med fördel kunnat kortas ned. Likaså hade en halvtimme av de ständiga slagsmålsscenerna kunnat klippas bort utan att någon hade blinkat.

Filmen känns mest som en onödigt lång startsträcka inför kommande uppföljare, och biobesökare gör bäst i att uppdatera sig på den senaste trilogin. Men fans av "Apornas planet" kan glädja sig åt att det lär hända mycket i universumet de kommande åren.