Vi lever som bekant i en tid där populärkultur konsumeras i form av kopior, av kopior, av andra kopior. Men "Apornas Planet" har till skillnad från många andra blockbuster-remakes undvikit att fastna i nostalgiträsket. Filmerna har originella manus, eller åtminstone berättelser som inte underskattar publiken med konstanta "minns ni detta?"-referenser.
"Apornas Planet (r)Evolution" från 2011 startade igång den nya trilogin i en nära framtid där en misslyckad alzheimermedicin plötsligt gjorde massor av apor supersmarta, fick dem att organisera sig och slå tillbaka mot sina degiga överherrar. "Apornas Planet: Uppgörelsen" (2014) utspelade sig tio år senare, när samhällets infrastruktur slagits sönder och de två sidorna förberedde sig för ett kommande krig.
När vi återser ledarschimpansen Ceasar två år senare är aporna på defensiven.
Det är som om allt redan är förlorat. De slåss mot en ny brutal fiende, en militärledare endast känd som "Översten" (Woody Harrelson). Han sätter apor i arbetsläger och skolar om dem för att slåss i en sektartad milis mot sina egna. På sin bas i mitten av ingenstans är överstens stora mål att bygga en hög mur.
Rollfiguren är med andra ord en allegorisk blandning av olika diktatorer, överste Kurtz från "Apocalypse now" och Donald Trump. Inte särskilt sofistikerat, men Harrelson är iskall och trovärdigt avtrubbad i de få scener han är med. Annars får vi mest hänga med Ceasar och en liten grupp apor, som försöker infiltrera människornas bas för att frita Ceasars tillfångatagne son.
Ceasar, som haft ett gott öga till människorna, kämpar med sorg och sitt eskalerande hämndbegär. En ganska svår roll men Andy Serkis CGI-renderade rollprestation som den förbittrade apan överglänser sina mänskliga motparter. Regissören Matt Reeves har tyvärr helt raderat kvinnor från den dystopiska framtiden. Ganska trångsynt för en film som i övrigt verkar realistisk trots att den handlar om talande apor.
"Striden" drar mycket av sin tröstlösa stämning från krigsfilmer, och Ibland känns lunken som "Plutonen" med grymtande schimpanser. Det blir förstås en del explosioner mot slutet, men skönt nog ligger fokus på det intima räddningsuppdraget. Det oförlåtande vinterlandskapet förstärker känslan av att det lilla livet, snarare än det stora slaget, är det som står på spel. (TT)