"Jag är trött på att springa" säger huvudpersonen Thomas i en scen. Det är vi andra också, för är det något man gör här så är det att ropa "spring" och sedan utföra det.
James Dashners bokserie "Maze Runner" konkurrerar med andra som "Hunger Games" och "Divergent". Där kommer den tyvärr till korta, den saknar de där riktigt originella delarna och har inte samma patos som till exempel vinnaren i klassen dystopiska skildringar med ungdomar i centrum, "Hunger Games"
Första delen av filmserien bjöd på en del spänning och överraskningar när historien skulle etableras. Själva labyrinten - som gett namn åt det hela - var en fascinerande skapelse och hur den gåtan skulle knäckas var lite nervpirrande. Annars, ramhandlingen med en så gott som ödelagd värld och en mänsklighet utsatt för en mycket smittsam sjukdom som förvandlar dem till zombies, var ju inte direkt ny.
Ungdomsgänget lyckades ju med hjälp fly från organisationen med den övertydliga akronymen WICKED. I den nya filmen kommer de till en stor anläggning i öknen där de får skydd från förföljare och de gigantiska sandstormar som härjar. Men är de gäster, eller fångar egentligen? Varje dag blir ett visst antal av dem uppropade och sägs bli förda till säkerhet. Men ledaren Thomas (Dylan O'Brien) blir misstänksam.
Så de börjar springa. Genom öknen, genom övergivna industrilokaler och varuhus, genom tunnlar, genom det mesta. Jagade av WICKED, jagade av vad de trodde var deras vänner, jagade av zombies...
Och visst bjuder filmen stundtals på häftig action. De raserade skyskraporna, uttorkade haven och övrigt bråte bäddar för stämningsskapande scener. Skådespelarna kan sina saker och det är inga malörer i övrigt. Men det känns som om man hemfaller åt långa actionscener för att dölja tomheten under.
Det är ju inte direkt så att man går under i väntan på nästa del. Även om man nu skulle kasta in vampyrer också då...