Bilden är tagen 1878 och visar Svartbäcksgatan och Prefekthuset. Notera den låga stenmuren och staketet ovanpå.
En vag misstanke om att jag inte var ensam om att fundera kring huruvida det plank som omgärdar Linnéträdgården har en god funktion eller inte visade sig vara klart befogad. Frågan spred sig vällustigt i sociala medier och läsarmejlen rullade in på en sällan skådad känslovåg.
"Utmärkt att du väcker liv i denna fråga. Planket är helt obegripligt ... Varför gömma denna vackra trädgård för Uppsalabor och turister?" skriver signaturen Arne i ett mejl.
En som heter Gunhild skriver flera mejl om planket, alla tryfferade med många utropstecken, och tillstår att "Det har gjort mig förbannad i alla år!"
Hon berättar vidare att hon hört av sig till ansvariga och menar att hon fick ett icke-tillfredsställande svar i stil med att "det alltid varit så".
En annan som hört av sig är Karin, som skriver: "Jag skrev för någon månad sedan till Linnesällskapet och påtalade den 'hemliga trädgården'. Jag föreslog lite roliga tittfönster i olika höjd för stora och små."
Ingen dum idé, men eftersom hon fick till svar att det inte var troligt i närtid väljer hon att avsluta sitt mejl en smula uppgivet: "Jag får väl ta med motorsågen en mörk kväll ..."
Gunnar skickar ett välformulerat och historiskt välförankrat mejl. Han inleder med att dela ut en "skämskudde" över hur det ser ut och hänvisar till gamla ritningar från 1700-talet där avgränsningen mot gatan utgjordes av ett trästaket med spjälor. Han återkommer i ett senare mejl också med en bild från 1878 där ett järnstaket syns, som står på en låg stenmur. "Betydligt luftigare och med en friare insyn", konstaterar han.
Ett par avsändare är plankpositiva. Lars menar att jag missförstått problemet. "Linnéträdgården är en oas och vi som går där i lugn och ro vill inte se och höra gatulivet."
Annika är inne på samma linje och hävdar att "allt buller från trafik skulle slå sönder möjligheten att 'gå in i en annan värld'". Hon ser också en risk att folk skulle ta "genvägar över kvarteret" samt risk för "''tillhåll' av oönskad karaktär och akut toalett". Hon vet hur "s.k öppna gårdar såg ut och luktade förr". Se där.
Bild från 1933 av frilansande UNT-fotografen Paul Sandberg. Notera att staketet här har en öppning intill Prefektbostaden.
Även högsta ort, det vill säga Uppsala linneanska trädgårdar, tar upp frågan i sitt senaste nyhetsbrev och tillstår att frågan väcker känslor, och: "Planket runt trädgården skymmer sikten för flanörer men höjer upplevelsen för trädgårdens besökare." Även de hävdar att ljudet från gatan stängs ute och "att kliva in i trädgården är som att kliva in i en oas mitt i staden".
Jag är nöjd med debatten, som även fått min kollega Johan Rudström på ledaravdelningen att konstatera att några av Uppsala storheter hålls dolda, och bland dem Linnéträdgården.
Men argumentet att folkliv och trafik tydligen utgör en sådan fara för upplevelsen inne i dylika trädgårdar/oaser gör mig lite orolig. Betyder det att det vore en bra idé att sätta upp ett plank på Botans framsida, som därtill skulle behöva bli imponerande högt? Det är ju rena motorvägen utanför i jämförelse med Svartbäcksgatan där man (i teorin) inte ens får köra.
Och om jag nu, genom ett luftigt järnstaket, skulle råka se att det fanns viss fägring där invid prefektbostaden på Svartbäcksgatan skulle jag i alla fall inte omedelbart försöka klättra över det för att uträtta mina behov. Men högst troligt överväga att under öppettid traska in genom grinden för att ta del av en av stadens gömda skatter.