Kulturdebatt
Fenomenet är välbekant. Ingen annan kulturform väcker så starka känslor som bildkonsten (som i dag för övrigt består av många genrer, långt ifrån bara bild).
När drog en teaterföreställning igång en animerad debatt om värdet av scenkonst och dess behov av ändamålsenliga lokaler för såväl skådespelarna som publiken? När föranledde en filmpremiär en flod av insändare i lokaltidningen? Vem kan nämna en roman av en etablerad författare som fick läsarna att reagera med hänförelse eller djupaste förakt och ilska (om det inte rör sig om ett spektakulärt avslöjande om maktmissbruk)?
Konsten är så unik att den tycks drabba direkt, den berör och upprör, den talar direkt till våra känslor och väcker ofta en livfull debatt för och emot i sociala medier och i dagstidningarna. Här i Uppsala har vi under sommaren och hösten, trots coronaeländet, kunna följa en sådan debatt i UNT:s spalter om var ett framtida konstmuseum ska vara beläget.
Det är konsten som gett oss upprörda insändare där man inte dragit sig för att använda slitna klyschor som ”kulturelit” eller ”finkultur” för att ge pregnans åt sina åsikter. Och den utskällda ”kultureliten” har i sin tur påtalat det genanta i att Uppsala, Rikets fjärde stad, fortfarande saknar ett riktigt konstmuseum och att konsten i decennier skyfflats runt till diverse mer eller mindre olämpliga lokaler, den senaste det exkluderande slottet med sitt svårforcerade läge på åsen och med sina kanske ännu svårare mentala trösklar att övervinna.
Nästan alla kategorier av Uppsalabor tycks nu vara engagerade i frågan, trots att våra ansvariga politiker försökt tysta och stoppa en debatt om det befängda förslaget att låta konsten vara kvar på slottet eller möjligen flytta den till ett ombyggt Kaniken. Att detta inte är något bra förslag gör Christian Chambert tydligt i sin sakkunniga debattartikel häromdagen (22/10), där han lyfter fram staden Nyköpings satsning på ett nytt konstmuseum som en förebild för Uppsala. Liksom många andra av konstens verkliga vänner anser han att ett nybyggt konstmuseum vore den enda radikala och i längden säkert mest ekonomiska lösningen.
De senaste veckorna har debatten alltså nått långt utanför den så kallade kulturelitens kretsar. Och som en av de påstått ”elitistiska” personerna kan jag bara notera denna breddning av debatten med tillfredsställelse, övertygad som jag är om konstens unika betydelse och vikten av ett publiktillvänt, inbjudande Konstens hus, centralt placerat i Uppsala. För det är ju precis detta vi som älskar konsten vill se: att Uppsala äntligen skulle få ett hus, byggt för sitt ändamål där alla Uppsalabor kan känna sig välkomna att gå i närkamp med angelägen konst, sådan om roar och oroar, engagerar och upprör, skänker insikter och kunskap och till och med mod och tröst.
Tänk att få dela sådana konstupplevelser med konstdebattörer som Johan Jansson, Uffe Söderberg och Klas Lénberg som alla tre bidragit till att hålla konstdebatten i Uppsala vid liv.
I sin kåserande konstrunda i Uppsala häromdagen skriver UNT:s Maria Larsdotter :”När det berör och rör om – då är det konst!” Den senaste tidens debatt visar med emfas hur rätt hon har.
Nu är det dags för ansvariga politiker att se till att förhoppningarna om ett riktigt Konstens hus i Uppsala äntligen infrias.