Ola Larsmo berättar i boken "Djävulssonaten" att diskussionen under Bollhusmötet var välregisserad av arrangörerna.
Som UNT rapporterat om i veckan vill lokala vårdfack att Region Uppsala ska skicka in en skrivelse om att de kommer gå emot förslaget om att offentligt anställda ska vara skyldiga att rapportera papperslösa som de möter i arbetet.
Men Emelie Orring (M), regionstyrelsens ordförande, säger att hon inte ser någon anledning att lämna in en skrivelse då förslaget, och huruvida vårdanställda ska undantas, är under utredning.
Kristian Hjertén, avdelningsordförande på Vårdförbundet i Uppsala, lyfter dock att läkare med hänsyn till sin yrkesetik inte kan genomföra det som avtalet säger.
Det han syftar på är att läkare ska ge vård till alla på lika villkor. Detta framgår såväl av Läkarförbundets etiska regler samt av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som slår fast att vård är en rättighet för alla människor.
Och hans uttalande får mig att tänka på en händelse som ses som en skamfläck i såväl Sveriges som Uppsalas historia.
Den 17 februari 1939 anordnades Bollhusmötet i Uppsala. Studentkåren vid Uppsala universitet kallade då till möte i den nybyggda tennishallen, då kallad för "Bollhuset", och där röstade en överväldigande majoritet nej till att ta emot judiska läkare på flykt från Nazityskland.
Historien började dock med att studenter från studentföreningar i Uppsala, socialdemokratiska Laboremus, liberala Verdandi och olika kristna och nykterhetsföreningar, hörde av sig till dåvarande statsminister Per Albin Hansson och ville att Sverige skulle släppa in och hjälpa judiska flyktingar.
Bollhusmötet anordnades som en motreaktion på detta av den borgerliga studentföreningen Heimdal, som på den tiden styrdes av Föreningen nationella studentklubben vilken var knuten till den högerextrema organisationerna Sveriges nationella förbund.
De anordnade Bollhusmötet för att prata om vad som skulle hända med Sveriges akademiker om landet tog emot judiska akademiska flyktingar. Och som författaren Ola Larsmo berättar i boken "Djävulssonaten" var diskussionen välregisserad av arrangörerna.
Ola Larsmo tror att det var bland högerstudenterna bakom Bollhusmötet som Gösta Knutsson hittade inspiration till den elake katten Måns och Bill och Bull.
Det deltog 1 500 studenter vid mötet, men omröstningen hölls först vid midnatt då bara 900 var kvar. Och personer som höll tal för att Sverige skulle ta emot judar blev hånade och nedskrikna av folk i publiken.
Mindre känt är kanske att den som skrev protokollet från mötet var Gösta Knutsson, författare till böckerna om Pelle Svanslös.
Och Ola Larsmo tror att det var bland högerstudenterna bakom Bollhusmötet som Gösta Knutsson hittade inspiration till den elake katten Måns och Bill och Bull.
Året efter mötet blev Gösta Knutsson redaktör för studenttidningen Ergo där han drev en så anti-nazistisk linje att han placerades på Säpos lista över säkerhetsrisker, vilket tros ha bidragit till att han fick lämna sin redaktörstjänst i förtid.
Och i den första tecknade Pelle Svanslös-filmen finns en scen där katterna har ett eget möte i just Bollhuset i Uppsala. I den anordnar Måns en omröstning om huruvida lantiskatter ska få komma till Uppsala eller skickas tillbaka "till landet där de hör hemma".
I den första tecknade Pelle Svanslös-filmen finns en scen där katterna har ett eget möte i just Bollhuset i Uppsala. I den anordnar Måns en omröstning om huruvida lantiskatter ska få komma till Uppsala eller skickas tillbaka "till landet där de hör hemma".
Det var efter många händelser som Bollhusmötet och efter att sex miljoner judar dött i Förintelsen som deklarationen om de mänskliga rättigheterna antogs av FN – med syftet att människors basala rättigheter aldrig mer skulle bli någonting som förhandlades bort.
Förintelseöverlevaren Hédi Fried underströk i en understreckare i SvD 2018 att förändringar mot ett främlingsfientligt samhälle inte sker i ett slag, utan stegvis.
"Det påminner mer och mer om 1930-talet och den stegvisa utveckling som jag har bevittnat. När missnöjet växte sökte man en syndabock, då var det judarna, idag är det muslimerna. Nästa steg var att förse den misshagliga gruppen med nedsättande ord, som avhumaniserade dem", skriver hon.
"När missnöjet växte sökte man en syndabock, då var det judarna, idag är det muslimerna", skrev Hédi Fried 2018.
Egentligen sammanfattar Emelie Orring (M) själv min poäng bra då hon svarar på UNT:s reporters fråga "Kan du tänka att förslaget skapar oro, även om det bara handlar om en utredning?"
För hon svarar:
"Vanligtvis hör folk av sig när de är oroliga, men jag har inte hört något".
Om vi inte vill upprepa misstagen bakom Förintelsen och Bollhusmötet lär såväl historien som Pelle Svanslös oss att vi behöver höja våra röster redan vid de stegvisa förskjutningarna.