Skoldiskussioner slår lätt över i diskussioner om system snarare än människor och elever. Det finns en sådan tendensen i två repliker, Harald Nordlund och Hans-Eric Lindahl, på en text jag skrev. Av Lindahl anklagas jag för att försvara de stora koncernerna. Och det är riktigt – det gör jag om de utmålas på ett felaktigt sätt. Inte för deras egen skull, men för elevernas rätt att välja dem. Deras systematiska kvalitetsarbete och professionalism är dessutom viktig för svensk skola.
Nordlund skriver om kommunens ansvar och att deras rätt att tacka nej till friskoleetableringar borde vara större. Det är viktigt att komma ihåg att kommunen redan idag får yttra sig om nyetableringar och att det är en av många kontrollmekanismer, jämsides alla de tillstånd som krävs för att starta en ny skola.
Det säger sig självt att det är bättre om det finns ett nära och bra samarbete mellan kommunens alla skolhuvudmän. Och det är nog få friskolor som skulle vara villiga att satsa i en kommun där de inte känner sig välkomna. Men utgångspunkten att nya aktörer enbart är av värde om de kan tillföra ”något nytt i det totala skolutbudet” riskerar leda till att kvalitetsutvecklingen i svensk skola stannar av.
Att enbart se till antalet skolplatser gör att man bortser från kvalitetsaspekten och att nya skolor kan driva kvaliteten framåt. Sett ur det offentligas förvaltningsperspektiv behöver en kommun inte fler skolor om det finns skolplatser till alla elever. Men för en elev i samma kommun betyder inte det att de befintliga skolorna är de bästa och med högst kvalitet eleven kan välja mellan.