Handläggare nekar stöd till behövande för att hålla budget, skriver Barbro Lewin.
REPLIK
Man bör inte genom svepande formuleringar vilseleda allmänheten om Uppsala kommuns handläggning av LSS, skriver Carl-Gustaf Tryblom med rätta i en replik (UNT 5/7) på min artikel (UNT 17/6) om att LSS inte fungerar som den borde i vår kommun. Mitt inlägg, skriver han, ”verkar bygga på uppfattningen att det finns många enskilda som går miste om insatser enligt LSS på grund av brister i hur ärendena handläggs och bedöms”.
Just det! Det är bedrövligt nog precis så det förhåller sig. Min förment ”svepande” artikel bygger i själva verket på årtionden av forskning om LSS och för varje slutsats finns otvetydiga belägg. Många människor med omfattande funktionsnedsättning har erbjudits ett bättre liv genom LSS. Men andra, som jag vill ge röst åt, har fått sina behov felaktigt förminskade av handläggarna i den ambition, som numera sorgligt nog tycks ha blivit den viktigaste för dem: att hålla budgeten.
Precis som Tryblom skriver måste handläggarna självfallet följa lagen. Kommer handläggaren fram till att den enskilde inte har rätt till en insats, får handläggaren inte bevilja den. Det jag visat är att handläggare i många fall förvanskar den sökandes behov för att möjliggöra avslag. Men det är inte artiklar som min som skapar misstro mot förvaltningen, som Tryblom insinuerar. Det är att förvaltningen ibland handlar felaktigt. Till syvende och sist är detta inte förvaltningens fel. Ytterst är det politikerna som har ansvaret för den nuvarande ordningen. Nämnden borde ta tillbaka delegationen från förvaltningen i komplicerade ärenden när det finns tveksamhet om rättssäkerheten.