Så såg hon ut, m/s Estonia, som förliste för 30 år sedan i en olycka som tog 852 människors liv.
Det är strax efter midnatt på Östersjön mellan finska Utö och estniska Dagö. Det blåser 18–20 sekundmeter och passagerarfärjan m/s Estonia stampar i sjön. Hon ligger en kvart efter i tidsschemat på sin väg mot Stockholm.
Över fyra meter höga vågor slår mot fartyget och får det att både rulla och rista.
Många av de 989 personerna ombord har dragit sig tillbaka till sina sovhytter för natten, en del är sjösjuka på grund av det dåliga vädret. Men i barerna på däck 4 och 5 sitter det några enstaka nattsuddare kvar. En av dem, Kent Härstedt, ska bli kändis efter den ödesdigra natt som väntar.
Matrosen
Vakthavande matros inleder sin rond på båten 00:30 estnisk tid och när han kommit in på bildäck hörs plötsligt en hög metallisk smäll som verkar komma från fören. Det ovanliga ljudet beskriver han som ett slagljud – metall mot metall.
Han hittar ingen förklaring utan går vidare på sin rond genom båten. Då och då får han ta stöd för att inte falla omkull eftersom båten kränger.
Efter 20 minuter kommer han tillbaka till bryggan och får då order att vända om, eftersom någon sett vatten på bildäck.
Men så långt hinner han aldrig.
På däck 4 möts han av panikslagna passagerare som försöker ta sig ut. Bakom dem forsar vatten.
Många har inte hunnit få på sig kläder, utan försöker ta sig ut ur båten klädda i nattkläder. En del är panikslagna, medan andra bara stirrar framför sig och gnyr.
En av de sista bilderna som togs innan Estonia förliste visar en okänd man som snart ska kasta sig handlöst ut i det kalla vattnet. Fotografen Mikael Öun överlevde, han använde kamerans blixt för att signalera och visste inte vad han fotade.
Nu får fartyget snabbt slagsida, och varorna i taxfreebutiken välter ut på golvet. Bartendern i Pub Admiral får alla flaskor och glas över sig.
Matrosen vänder och försöker ta sig uppför trapporna, men tappar sin walkie talkie i tumultet och därmed kontakten med bryggan. Han tar sig till däck 8 genom att klättra på utsidan av båten, som nu lutar kraftigt.
På Estonia finns livbåtar och flottar med kapacitet att ta över 2 000 människor. Men eftersom fartyget har slagsida är det svårt att få livbåtarna i sjön och den hårda vinden skickar de uppblåsbara räddningsflottarna tomma ut över havet.
Vittnen som överlevt katastrofen berättar att passagerarna i början försökte hjälpa varandra, men när lutningen blir allt starkare övergår det till ett stadium där "djungelns lag råder".
Mayday
Vid 01.22 skickar Estonia ut ett mayday, som besvaras av Silja Europa, som då befinner sig nio sjömil (16,6 km) från Estonia. I meddelandet framgår att fartyget drabbats av 20–30 graders slagsida och blackout: "Estonia här...Det ser riktigt illa ut just nu."
Sju minuter senare upphör all kontakt.
Flera fartyg som befinner sig i närheten tar sig nu allt närmare olycksplatsen.
Först på plats är m/s Mariella som meddelar vad man ser i vattnet framför sig till Silja Europa, som i sin tur skickar ut det ödesmättade budskapet i natten:
"Dom är i sjön! Mayday alla fartyg nära Estonia. Mariella har uppfattat mycket ljus i sjön och det är möjligt att där finns människor och att fartyget har sjunkit."
Torbjörn Olsen är en av flera ytbärgare som kallas till platsen när Estonia går under i stormen. I dag föreläser han ofta om sina upplevelser.
Räddningshelikoptrarna
Den första helikoptern anländer till platsen 03.05, en timme och tio minuter efter att Estonia har sjunkit. Det är en finsk Super Puma som kan ta 20 personer.
När räddningsinsatsen är över har 26 helikoptrar deltagit. Flest människor (78) räddas av finländarna som har kortast väg till olycksplatsen. De är också de enda som till en början kan landa på färjorna och lämna nödställda för att snabbt lyfta och fortsätta räddningsarbetet.
De 50 som räddas av svenska helikoptrar förs till finska Utö eller till sjukhus i Finland och Sverige.
En av dem som kommer göra skillnad den här natten är ytbärgaren Torbjörn Olsen. Han vinschas ned till en av flottarna som flyter uppochned i den oroliga sjön och tar sig upp i den. Väl där sätter han selen runt en person i taget och efter 20 minuter har de sex som fortfarande är vid liv hissats upp i helikoptern. En kvinna och fem män räddas i sista stund. Kvar i flotten lämnas fem döda.
– Vi har redan innan fattat beslutet att fokusera på dem som lever och det känns helt rätt i den situationen, säger Torbjörn Olsen.
Upp ur havet bärgades 137 överlevande. Många togs upp med hjälp av ytbärgare från helikopter.
Två av dem som nu ligger insvepta i yllefiltar i helikoptern ska senare bli Sara och Kent med hela svenska folket och skriva varsin bok om upplevelsen.
Torbjörns helikopterteam får en sista order om att söka av olycksplatsen, men hittar inga fler överlevande.
När natten sen övergår i dag blir den fasansfulla verkligheten lika tydlig som den upprörda vattenytan där under räddningshelikoptern. För många av dem som lyckats ta sig upp i någon av alla de röda flottar som nu driver på havet blev väntan alltför lång. De klarar inte kylan utan dör innan räddningen hinner fram.
Ytbärgaren Torbjörn Olsen var med och räddade sex människor. Upp ur havet bärgades 137 överlevande och 96 döda kroppar. Resten, över 600 människor, följde med fartyget ner i havsdjupet.
Ombord på m/s Estonia finns 989 personer. Av dem överlever 137. De flesta är män, endast 26 av de överlevande är kvinnor. Upp ur havet bärgas 95 döda kroppar. Resten av de 852 som dör den här natten följer med båten ner i djupet.
Från Uppsala län saknas 55 personer. Det gör länet till ett av de hårdast drabbade utanför Stockholm.
Åke kom aldrig hem igen
En av dem som inte kommer hem mer är Maria Mattsson Mähls pappa Åke Mattsson, en av de 25 nämndemän från Uppsala som åkt på studieresa till Tallinn.
– Jag får ett samtal tidigt på morgonen från min bror som är lots på en av Silja-båtarna. Han berättar att Estonia har förlist, han nämner också hur många som bärgats ur havet och då förstår vi ju nästan direkt att pappa inte lever, säger hon.
Maria Mattsson Mähl miste sin far Åke Mattsson i katastrofen. "Jag bad om att få följa med, men han sa tvärt nej. Det brukade han aldrig göra", säger hon.
I dag är hon egenföretagare med familj och barn. Men för 20-åriga Maria Mattsson Mähl blir tiden efter katastrofen märklig.
– När det här händer är ju min pappa ett känt namn i Uppsala, han var en man med mycket pondus, hade varit politiskt aktiv och inblandad i en mängd olika sammanhang. Han kände en massa politiker, lärare, musiker, körsångare. Det är många som kommer till mig och vill prata om honom och alla bryter de ihop, de är ju också ledsna, så jag får trösta dem. Jag var ju bara 20 så det var konstigt.
– Det var ju min privata sorg, samtidigt som hela nationen sörjde. Det här var innan sociala medier så man kunde inte styra informationsflödet själv.
Hon minns särskilt att hon samma dag står i föräldrahemmet och bakar bullar och kladdkaka för att bjuda alla vänner och bekanta som kommer dit för att höra vad som hänt.
– Så här i efterhand har jag förstått att det är ett sätt att hantera kriser, man blir handlingskraftig, det hjälper att göra något med sina händer.
Maria Mattsson Mähl saknar sin pappa, men känner inget behov av att ha en grav att gå till. "För mig är vraket därute i havet en viloplats."
Maria Mattsson Mähl lägger en ros vid pappas minnessten.
Maria Mattsson Mähl var 20 år när Estonia förliste. "Min pappa var ju en känd person så många ville komma fram och beklaga sorgen, och då brast det för många av dem."
Det var nära att hon själv hade varit med på båten. Hon bad nämligen sin pappa om att få följa med, men han sa tvärt nej.
– Det var konstigt, jag brukade alltid få följa med. Men den här gången var det ett mycket tydligt nej. Nu tänker jag att han på nåt sätt anade vad som skulle hända. Det sista jag säger till honom innan han reser är att han ska kolla livbåtarna, varför säger jag en sån sak?
Hans namn var Åke Mattsson och han var en känd person i Uppsala. Både som politiker och som musiker.
Hur dog hennes pappa? Det vet hon inte och vill inte veta heller.
– Jag brukar tänka att han fick nåt i huvudet i hytten, tappade medvetandet och inte märkte vad som hände. Men man översköljdes ju av bilder i alla medier och jag var konstant rädd för att jag någonstans skulle känna igen hans kläder.
Däremot har hon fått veta att en man under middagen på båten, några timmar innan katastrofen, tog initiativ till ett uppskattat musikquiz.
– Det är så likt honom så jag tror att det var han. I så fall vet jag att han hade roligt innan det hände i alla fall.
Hon besöker minnesplatsen vid Gamla kyrkogården i Uppsala några gånger per år. "Men vi har en annan mer personlig minnesplats för pappa Åke, nära vårt sommarhus", säger Maria Mattsson Mähl.
Runt kullen ligger stenarna inbäddade i grönskan, varje sten har ett namn på någon av de 55 från Uppsala län som miste livet den 28 september 1994.
Micke miste hela familjen
Även nu, 30 år senare, är det svårt för Micke Jörgensen att prata om det som hände. Han får kämpa för att hitta orden.
– Jag har nog tryckt undan mycket, konstaterar han själv.
Ändå berättar han nu, för första gången i en intervju, om katastrofen då hela hans familj försvann med Estonia ner i djupet. Det var mamma Tove, pappa Ronald, småbrorsorna Roger och Kristofer.
Mikael Jörgensen var 22 år gammal och följde inte med på resan. Han förlorade mamma Tove, pappa Ronald, småbrorsorna Roger och Kristoffer.
Det känns viktigt att berätta om dem, säger Micke.
– Så att de inte blir bortglömda.
Hur kom det sig att han inte själv var med på båten? Fortfarande är det den vanligaste frågan Micke får. Men svaret är inte konstigare än att han var 22 år, utflyttad och i full gång med sitt eget liv. Veckan efter skulle han flytta ihop med sin dåvarande flickvän. Familjen lovade att handla åt honom i taxfreen.
Vad båten heter har han glömt där och då, ändå reagerar han när nyheten kommer på morgonen den 28 september. Han åker till föräldrarnas hem i Gränby och hittar där en biljett som bekräftar misstankarna.
Biljetten går till färjan Estonia.
Mickes föräldrar: Ronald Palm och Tove Jörgensen.
"Kristofer på äventyr", skriver faster Ylva Palm när hon skickar över fotografiet.
Lillebror Roger på scoutläger i Holland 1993, ett år innan olyckan.
När de säger på radion att alla som tror att de har anhöriga på Estonia ska samlas i Gottsunda kyrka, går en skallgångskedja i Mickes släkt. Faster Ylva Palm får ett samtal till jobbet på Uppsala tingsrätt. Hon är kollega till de 25 nämndemännen ombord, men nu förstår hon att hennes egen bror och brorsbarn också åkt med båten.
Mickes farbror släpper kundvagnen med alla matvaror och hämtar upp farfar från vårdcentralens väntrum på vägen. Farmor tvingar bussen hon sitter på att stanna och blir upplockad någonstans utanför Uppsala. På något vis lyckas de samla ihop sig och möts i kyrkan.
Ylva Palm miste både sin bror och större delen av hans familj vid olyckan. Dessutom förlorade hon flera arbetskamrater på tingsrätten.
När förstod du att familjen inte hade överlevt?
– Det gjorde jag nog ganska direkt. Hade de klarat sig hade mamma ringt.
På kvällen hålls andakt i Gottsunda kyrka. Ännu finns inga svar.
– Men det var då jag bröt ihop första gången, säger Micke.
Än i dag blir det fortfarande känslosamt när han tänker på föräldrarna och brödernas sista minuter i livet. Då får han svårt att hålla tårarna tillbaka.
– Det är den jobbigaste tanken. Det är fortfarande något som kommer över en, om de var i hytten, om de var tillsammans.
Mest känslosamt blir det för Micke Jörgensen när han tänker på hur hans familj hade det den där sista timmen på båten, innan den förliste.
Hur sätter man ord på hur det känns att förlora alla familjemedlemmar på en och samma gång? Micke har ofta funderat på det.
– Men jag tror inte att det går. Livet blev konstigt. Där i början var det som att vara med i en film och titta på utifrån.
Kunde du sörja dem då? Hur gör man när man förlorat fyra familjemedlemmar på samma gång?
– Jag är nog dålig på att sörja faktiskt. Samtidigt hade jag ju inget annat val än att gå vidare.
En räddning kom nästan precis ett år efter katastrofen. Då föddes Mickes första barn, sonen Jesper.
– Det kändes tryggt och bra, säger Micke.
Faster Ylva blev den närmaste familjen Micke hade kvar. Hon tog hand om allt det juridiska i samband med att Ronald, Tove, Roger och Kristoffer skulle dödförklaras.
Kände du då, med en egen familj, att du saknade något själv?
– Jag vågade och orkade nog inte tänka på det sättet.
Faster Ylva Palm blev en viktig person för Micke. Hon tog hand om all byråkrati som uppstod efter katastrofen. Helst hade hon velat få hem kropparna och ge dem en riktig begravning. Micke är inte helt säker på att han håller med.
– Jag hade i alla fall inte velat ha hem bara en eller två. Jag kände tidigt att det är alla eller ingen.
Bild från minnesstunden för familjen i Västeråkers kyrka.
Olycksorsaken debatteras ännu
Trots att det har gått 30 år diskuteras fortfarande orsaken till olyckan. Enligt den officiella haverirapporten sjunker färjan på grund av att bogvisiret lossnar, faller av och lämnar bilrampen öppen så att havsvattnet forsar in i båten. Det grundar man bland annat på de märken som man hittat på bogvisiret, som man lyckas bärga bara veckor efter katastrofen. Till berättelsen hör också att Estonias systerfartyg m/s Diana ett och ett halvt år innan katastrofen rapporterade läckage och skador på sitt bogvisir efter att ha gått i hård sjö mellan Rostock och Trelleborg. Då höll låsanordningarna.
Men det finns alternativa förklaringar. Eller åtminstone frågor som inte fått svar. Flera överlevande lyfter till exempel frågan om militärfordon som ska ha varit med på båten. Någon tror sig ha sett en ubåt i vattnet intill Estonia samma natt.
Vid Estoniamonumentet på Galärvarvskyrkogården på Djurgården kommer det hållas en minnesceremoni den 28 september kl 15.00.
Och 2020 kommer Henrik Evertssons dokumentärfilm ”Estonia: Fyndet som ändrar allt”. Filmen visar stora hål i vrakets skrov och ger ny näring till konspirationsteorier om att Estonia kan ha utsatts för ett attentat. Filmen belönades 2020 med Stora Journalistpriset för Årets avslöjande. Men bara ett år senare får filmen pris som Årets förvillare, sedan det kommit fram att delar av reportaget vilar på falska premisser. Bland annat påstår filmarna att Estonia ligger på mjuk lerbotten, men enligt haverikommissionen finns det både berg och klippor på havsbotten. Fartygets skador kan alltså ha uppstått när det sjönk mot botten.
2023 bärgades Estonias bogramp och för bara ett par veckor sedan fiskade den estniska haverikommissionen upp ett räcke som suttit intill bogrampen. De två senaste fynden stärker den ursprungliga teorin om att båten helt enkelt inte var i skick att klara den hårda sjön.
Estonias avslitna bogramp bärgades 2023.
2023 filmades Estonias vrak av haverikommissionen i Sverige och Estland för att bemöta konspirationsteorier om hål i skrovet.
Ett 20-tal anhöriga och 14 överlevande från Estoniakatastrofen har nyligen begärt att man inleder en förundersökning om mord med anledning av katastrofen.
Säkert är i alla fall att det här knappast är det sista du läser om Estoniakatastrofen.
Minneshögtider Estonia
Uppsala
Vid Estoniaplatsen på Gamla kyrkogården i Uppsala kl 11.00 hålls en minnesstund för att hedra offren. Under ceremonin kommer kommunstyrelsens ordförande Erik Pelling (S) och kommunfullmäktiges ordförande Klas-Herman Lundgren (S) hålla tal för att minnas och hedra alla som drabbades av denna tragiska händelse. Allmänheten välkomnas att delta.
Stockholm
Vid Estoniamonumentet på Djurgården i Stockholm hedras offren kl 15.00 med en officiell kransnedläggning. Kungaparet lägger ner en krans tillsammans med riksdagens talman Andreas Norlén, statsminister Ulf Kristersson samt representanter för olika föreningar för överlevande och anhöriga. Medverkar vid ceremonin gör representanter från flera svenska myndigheter samt utländska beskickningar.
