Middagen som Kent Härstedt och Sara Hedrenius redan ombord på det sjunkande Estonia bestämde sig för att äta tillsammans blev verklighet i oktober 1994.
I boken berättar Sara Hedrenius först om den dramatiska natten då färjan förliste, sedan om hur hon idag ser på alla turer som vid det här laget bildar en snart trettioårig följetong.
Sara var 20 år 1994. Hon överlevde Estonias skeppsbrott, till stor del tack vare samarbetet med medpassageraren Kent Härstedt. De två möttes av en slump på fartyget under kaoset strax innan färjan sjönk.
Sara och Kent blev omgående katastrofens mest kända överlevare. Den dramatiska berättelsen om deras gemensamma kamp gick inte att motstå för tidningar, tv och radio.
– Att det blev så har flera förklaringar. Det fanns inte många överlevande och ganska få i gruppen ville uttala sig. Jag ställde upp för medierna några gånger och det fick ett stort genomslag, minns Sara Hedrenius.
Hon kan i efterhand känna att det under en period blev väldigt mycket för hennes 20-åriga jag. Många människor, inte bara journalister, hörde av sig och ville ha kontakt. Men intresset mattades av och Sara kunde efter ett tag röra sig ute utan att ständigt bli igenkänd.
En bild från räddningsarbetet efter fartygskatastrofen. En helikopter hovrar över en uppochnedvänd livbåt.
När haverikommissionens slutrapport kom kände Sara Hedrenius inte igen sig i det händelseförlopp som beskrevs. Hon var en av flera överlevare som skrev ett öppet brev till statsrådet Mona Sahlin i den dåvarande S-regeringen. I brevet ställdes frågor om bland annat varför de överlevande inte hade hörts av kommissionen.
– Vi fick aldrig något svar och efter det gav jag upp. Det var ett medvetet val eftersom allt kändes hopplöst och jag behövde fokusera på min egen återhämtning och hälsa, säger Sara Hedrenius.
Hon avfärdar inte haverikommissionens förklaring om att olyckan orsakades av ett knäckt bogvisir till följd av hård vind och kraftiga vågor.
– Jag är ju ingen expert. Det som orsakade katastrofen kan mycket väl finnas i utredningsmaterialet, men alla kort ligger inte på bordet, som jag ser det. Smällarna som hördes ombord före förlisningen och uppgifterna om militära transporter ombord till exempel.
Fartyget M/S Estonia längs kajen i Värtahamnen i Stockholm på en bild tagen något år före den ödesdigra sista resan från Tallinn.
När den omtalade tv-dokumentären "Estonia – fyndet som förändrar allt" kom 2020 väcktes Sara Hedrenius intresse för Estonia igen.
– Jag medverkade i dokumentären och reagerade starkt på de hål som upptäckts i skrovet. Jag kände ett obehag. Den överskuggande frågan blev: varför har allt blivit så snurrigt med Estonia? Så på ett sätt har min bok ett egoistiskt syfte. Jag ville helt enkelt förstå mer, säger hon.
Sara Hedrenius har en fil.kand. i psykologi och jobbar sedan 20 år med kris- och katastrofhantering på Röda Korset, ett yrkesval som har en direkt koppling till Estoniakatastrofen. Hon har hjälpt och stöttat människor i kris efter bland annat tsunamin i Sydostasien 2004 och massakern på Utöya 2011.
– Men jag har aldrig upplevt att det funnits så många frågetecken efter en katastrof som i fallet Estonia, säger hon.
Sara Hedrenius besökte Estoniamonumentet i Stockholm 2004, i samband med tioårsdagen av katastrofen.
Själv fick hon bra hjälp med att bearbeta upplevelserna från natten mot den 28 september 1994. Inte minst betydde stödet från familj och vänner mycket för henne.
Sara har i dag inga problem med att åka färja eller befinna sig på mindre båtar. Hon är uppväxt i Stockholm, har tillbringat mycket tid i skärgården och är van vid havet. Det är bara när det uppstår lite slagsida som hon känner ett visst obehag.