Eländes elände, som Lars Ekborg sade i en monolog (”Det stora eländet”) på 60-talet. Ungefär så ser det ut (eller har sett ut?) i Almtuna under ganska lång tid.
Men det finns en sak i klubben som imponerar på mig, som kan bli avgörande för föreningens sportsliga framtid och därmed också den ekonomiska: organisationen kring a-laget.
Jag skrev en krönika efter sex omgångar där jag hyllade laget och dess ledare. Sedan kom raset med åtta raka förluster. Men jag vidhöll under alla dessa förluster att organisation är en av de bästa som Almtuna har haft.
Från sportchefen Tony Mårtensson till materialförvaltaren Tommi Söderqvist är det inget annat än klass. SHL-stuk.
Jag har sett Almtuna sedan 70-talets mitt och jag vill påstå att det var längesedan organisationen var så här bra – kring a-laget ska sägas igen så att ingen missförstår.
Nu verkar Almtuna äntligen ha fått en handlingskraftig styrelse – som syns och hörs. Men i övrigt är det tunt. Det är just detta som är akilleshälen för Almtuna just nu: Klubbens skrala – ja, nästan obefintliga – organisation i övrigt. Där finns mycket att önska och har så varit under många år om man ska vara ärlig.
Till vårvintern tillträder en ny klubbchef, Martin Löf Nyqvist, som jag känner litegrann sedan tidigare, men om han är mannen som ska lyfta klubben vet jag inte. Han är ung (32 år) och oerfaren av att leda en allsvensk ishockeyförening. Men givetvis ska han få chansen.