Jag har sett alla Almtunas matcher hittills, varenda minut. Några av dem på plats i arenorna och några framför tv:n hemma i soffan – och det finns en gemensam nämnare oavsett resultat: Lugnet i spelet och i agerandet på isen. Det känns nästan som om spelarna gillar trängda lägen i egen zon, för då får man chansen att finlira.
Det är backhandflippar in framför egen kasse, där en lagkompis ser det som världens mest naturliga passning.
Matchen mot AIK i går var ännu ett exempel på hur coola spelarna har blivit. Och varför är det så plötsligt? Almtuna är bottentippat av de flesta och bara en sån sak borde göra hela lagledningen och spelarna både stressade och nervösa. Jag tror att nyckelordet är trygghet, en trygghet i sättet att spela och en acceptans från tränarna, som inte flyger i taket och blir hesa som Sylvester Stallone om det kommer någon felpassning då och då.
Utifrån förutsättningar och förväntningar har Almtuna inlett säsongen på ett fantastiskt sätt.
Nu var AIK oerhört blekt mot Almtuna, och hur en spelare som Richard Gynge kan vara så anonym är en gåta för mig. Han gjorde 28 mål och 27 assist för Växjö i fjol och kom sexa i SHL:s poängliga. I AIK händer det ingenting.
Men Almtuna behöver verkligen inte be om ursäkt för någonting. Laget har ett sätt att spela som gör att man kan hantera både Djurgården och Tingsryd. Jag säger inte att det blir seger mot Östersund på onsdag, men sett över hela säsongen kommer Almtuna att gå plus mot "lagen på nedre halvan."
Det finns en mängd spelare i Almtuna som jag vill lyfta fram. Oliver Kandergård är en av dem. En annan är förstås Jesper Norbäck, som nu har hittat tillbaka till formen (och spelglädjen) som alla såg för två säsonger sedan. Målvakterna ska förstås inte glömmas – och därmed inte heller målvaktstränaren Fredrik Pettersson-Wentzel, som också är lugnet personfierad.
Ja, jag vet, detta blev en hyllning till Almtunas inledning på Hockeyallsvenskan, en rättvis hyllning, men missförstå mig inte: Almtuna blir med största sannolikhet inte något topplag i den här serien, men jag får ändå lite Jonas Rönnqvist-vibbar. Dock inte för likheten i sättet att spela hockey utan för den ramstarka tron på det man gör.
Alla minns väl att tränaren Jonas Rönnqvist tillsammans med Bert Robertsson gjorde underverk med Almtuna för 12–13 år sedan.