På den här tiden – i början av 50-talet – var SK Servia en stor klubb i Uppsala. Inte som Almtuna eller Sirius, men ändå en respekterad förening, inte minst i ishockeysammanhang.
Det var där, i Servia, som Arne Carlsson spelade hockey för första gången.
– Men det är Almtuna som är min moderklubb. Det var där jag började spela i organiserad form. Vi gick tillsammans till Almtuna, jag och Lasse Pettersson (en annan legendarisk Ais-spelare). Vi hade ett yngre pojklag i Almtuna och det var där vi spelade, säger Arne Carlsson.
Lars ”Kortis” Eklöf, Kalle Sandberg och Igge Jansson blev kända hockeynamn i Uppsala, men då, när killarna var i yngre tonåren, var det få som hade hört talas om dem. Men tider skulle komma…
För Arne Carlsson var det här början på en fantastisk karriär.
Från Fålhagens hockeyrink till axelklappningar av ärrade NHL-spelaren Phil Esposito och hemmabesök hos både den tjeckiske hockeylegendaren Vaclav Nedomansky och hos en av Sovjets bästa spelare genom tiderna, Vladimir Petrov. Liksom till det oväntade men lite kittlande mötet med Owe Bergström, mannen bakom Sirius fotbollssatsning på 60-talet.
Först till den stora skrällen. Det var nämligen en skräll när Almtuna på vårvintern 1962 kvalificerade sig för den högsta serien. Äldsta spelaren i laget var 25 år (Torsten Lodén) och sju av dem var tonåringar, däribland Arne Carlsson.
Nu hette motståndarna Brynäs, Djurgården och Frölunda – inte Servia och Lindesberg. Nu hette spelarna i de andra lagen Sven Tumba och Ulf Sterner.
– När vi skulle möta alla de här lagen, med de spelarna… Många gånger ville man åka ut på isen med blocket i handen och be om en autograf, men samtidigt märkte man att vi (Almtuna) inte var så långt efter, säger Arne Carlsson.
Almtuna pressade Brynäs på hemmaplan (5–7) och Djurgården på Johanneshov (3–5) men slutade sist i tabellen och åkte ur.
Ett år senare satt Arne Carlsson i samma omklädningsrum som de spelare han ville ha autograf av – och från och med nu blev 20-åringen från Uppsala ett stort hockeynamn i Sverige och fick smeknamnet Lången, myntat av lagkompisen Ronald "Sura-Pelle" Pettersson.
Det var nu som det nya kapitlet i Carlssons karriär började skrivas…
I Uppsala studerade Arne Carlsson på Fyrisskolan, Högre Tekniska Läroverket. Det var dags att gå vidare. Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, i Stockholm eller Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg, det var frågan. Det blev Chalmers.
Faktum var att ishockeyn vid här tiden kom i andra hand för Carlsson. Kanske var han rentav på väg att sluta helt med hockeyn?
– Nej, det var inte aktuellt. Chalmers hade ett hockeylag i division III och där kunde jag spela, säger han.
Studierna hade hög prioritet för Arne Carlsson under sommaren 1964, men snart tog hockeyn över helt. Det var Frölundas legendariske kassör Bengt ”Bittan” Johansson, som nog alla 65-plussare känner till, som såg till att Carlsson blev Frölundaspelare och inte division III-spelare.
21-åringen från Almtuna blev lagkompis med en rad storspelare i Frölunda och nu gick allt i en rasande fart för Arne Carlsson.
I december 1964 debuterade han i b-landslaget. Knappt ett halvår senare blev han svensk mästare med Frölunda och ytterligare ett år senare blev han uttagen i VM-truppen.
Parallellt med den framgångsrika hockeykarriären pluggade Carlsson på Chalmers. Målet var att bli civilingenjör – och så blev det. Efter drygt fem år i Göteborg vände han hem.
– Jag trivdes bra där nere, men det var långt upp till Uppsala. Det fanns en viss hemlängtan, säger han.
Det var under den här tiden, när det närmade sig 70-tal, som Arne Carlsson inledde en ny karriär, som blev minst lika framgångsrik som hockeyn. Han blev så småningom direktör i både Volvo och på Scania. Han var bland annat chef för Torslandsverken i Göteborg med 10 000 anställda och senare vd för Scania i Latinamerika.
Men tillbaka till hockeyn.
Efter sex säsonger i Frölunda flyttade han alltså ”hem” till östra Sverige och till Södertälje SK där det blev åtta säsonger. Flera VM följde, där hemmaturneringarna i Stockholm 1969 och 1970 var höjdpunkter. Sitt sista VM spelade han i Helsingfors 1974.
På vårvintern 1977 spelade Carlsson sin sista säsong, som han tycker var sin bästa någonsin.
Någon ”avrundning” i Almtuna blev det alltså inte.
– Jag hade aldrig några kontakter med Almtuna på det sättet. Däremot träffade jag han i Sirius… säger Arne Carlsson och letar efter namnet i minnet.
Sirius? Det var väl inget märkvärdigt hockeylag på den tiden (runt 1969)?
– Nej, men det var väl lite tal om att Sirius skulle satsa hårdare på hockeyn, säger Carlsson och minns namnet på Siriusledaren som han träffade: Owe Bergström, mannen som satsade hela sin förmögenhet på Sirius.
Almtunasonen Arne Carlsson fick alltså ett erbjudande om att börja spela hockey i Uppsala igen – fast med Sirius. En skräll.
–Han (Owe Bergström) hörde väl via kompisar att jag var hemma i Uppsala och frågade om jag var intresserad av att spela för Sirius, men mer än så blev det inte.
Apropå landslagskarriären: Hur var det att komma in i samma omklädningsrum som Sven Tumba, Roland Stoltz och Lasse Björn?
– Det var ju speciellt. Men Tumba var en trevlig och lättsam kille. De där tre (Tumba, Stoltz och Björn) höll hov i landslaget. Jag satt på min lilla plats, säger Carlsson med ett skratt.
Radio-och tv-profilen Lennart Hyland kom i omklädningsrummet innan de stora matcherna och ibland knackade det på dörren och in kom kungen, Gustav VI Adolf.
I landslaget spelade Arne Carlsson mest i backpar med Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg, som omkom i en bilolycka 1972, och senare Thommy Abrahamsson.
– I början spelade jag i ”Brynäskedjan” med Tord Lundström, Håkan Wickberg och (Stefan) ”Lill-Prosten” Karlsson. Senare blev det ”Leksandskedjan” med Dan Söderström, Mats Åhlberg och Dan Labraaten. Vilken som var bäst? Svårt, men bäst var nog Brynäskedjan, berättar Carlsson.
Tränarna då? Vilka var bäst?
Arne Carlsson talar varmt om Bertil ”Bepplon” Åhman, som han hade i Almtuna.
– Han var både en bra coach och en bra människa.
Numera är Arne Carlsson pensionär och bor på en gård utanför Södertälje. Ett mycket vackert ställe, det kan intygas. Ibland besöker han både Scaniarinken och Gränbyhallen i Uppsala, särskilt när hans gamla lag, SSK och Almtuna, möts.