Riktigt bra förstafemmor har det funnits ett antal genom åren i Storvreta. Sådana som varit närmast ostoppbara och som dominerat match efter match. Den kanske mest klassiska är den med nuvarande tränaren Mika Kohonen som center med Henrik Stenberg och Hannes Öhman på varsin kant och med Mattias Samuelsson och Jesper Berggren bakom.
Utan att försöka mig på någon jämförelse spelare för spelare eller formation för formation kan jag bara kallt konstatera att följa matchen hemma mot Linköping under söndagen var som att förflyttas tillbaka ett antal år i tiden. Spelarna i röda tröjor utbytta men dominansen densamma. Albin Sjögren och Andreas Stefansson bara ska göra mål i stort sett i varje match. Världens bäste, Tobias Gustafsson, likaså. Redan efter en kvart hade de tre gjort ett mål vardera. Åtta minuter in på den andra perioden hade även Filip Björk och Simon Götz hamnat i målprotokollet med ett vardera. Det var inte slut där, superfemman fortsatte att producera.
Passningarna hittade rätt adress gång på gång, rörligheten var konstant på samtliga fem spelare, och inte minst; avsluten träffade mål. Tidigt kände sig gästerna tvungna att byta målvakt.
Hemmalaget var verkligen bra i båda ändar i den här matchen – med en rejäl defensiv dipp. När Linköping väl fått hål på Måns Parsjö var de inte nöjda. Storvreta sänkte garden lite och plötsligt hade den där kvoten av tre mål per match fyllts inom ett femminutersspann. Hemmaspelarna kan leva med det. Hela detta Storvreta är för övrigt grymt bra just nu och har från säsongsstart gått från att vara en aning ifrågasatt till en guldutmanare på allvar, fullt i klass med Falun.
Till sist: På tal om gamla tider gjorde en av mina favoritspelare i Storvreta genom åren en mini-comeback. Viktor Klintsten ställde upp när klubben kallade och det tycker jag var stort gjort av honom. Man ska ändå komma ihåg hur dåligt behandlad han kände sig i samband med att värvningen av Parsjö läckte ut mitt under fjolårssäongen.