Peter Levin önskar bättre förutsättningar för eldsjälarna ute i föreningslivet.
Himlen står i gråskala och snön virvlar ovanför Studenternas – fotbollsarenan, med de limträbyggda läktarna, som nyligen prisades av sajten Sport & affärer. Blicken fastnar vid entrédörren på en byggnad klädd i glas. Det står "VIP-lounge". Från nära håll ter sig panoramafönsterna oändliga.
Ett stenkast bort ligger bandyarenan.
– Den är bara skit! Lokalerna förfaller ju, sa Peter Levin, som jobbar ideellt med de aktiviteter som äger rum på isen, när vi hördes på telefon.
Från limträ till betong.
Från telefonsamtal till möte.
I takt med att Peter Levin kommer gåendes öppnas en grind. Sakta men säkert. Det gnisslar tills grinden står öppen och en bil kör in.
– Vad kul att du kunde komma, säger han.
Han åker från Knivsta för att se till att skridskor, hjälmar och annan utrustning finns tillgänglig för arenans besökare.
De kalla vindarna för oss in katakomberna. Peter leder vägen in i domarnas omklädningsrum. Det doftar kaffe och stämmor hörs.
– Här är Göran Angesten, Tony Olsson och Sune Gustafsson.
Vi hälsar. Snacket går om Gustafssons skott i krysset från 50 meter i Sirius match mot Villa Lidköping.
– Snarare från 75 meter, säger Sune Gustafsson med glimten i ögat, varpå skrockande skratt bryter ut.
Omklädningsrummet består av två rum; de fyra volontärerna sitter runt ett bord i det ena, i det andra täcks både golv, bänkar och övriga ytor av skridskor i ett till synes oberäkneligt antal. En liten gång har gjorts för att möjliggöra toalettbesök. Utanför toan står blå sopsäckar fyllda med hjälmar.
"Deluxe-rummet" säger någon högt.
– Så fort det är match måste vi dock röja här inne, säger Peter Levin.
Det är ju egentligen domarnas omklädningsrum. Men någon annanstans får de inte plats.
Rundturen fortsätter upp för en brant ståltrappa – till vänster syns ett mörkt dammigt skrymsle genom ett stängsel – vid toppen av trappan står en råttfälla.
– Upp och ner för den här trappen släpar vi säckar med skridskor och hjälmar vid match eller dylikt, säger Levin.
Han är 71 år.
– Det har, i stort sett, sett likadant ut här sedan jag var sex år gammal.
Den gamle SM-mästaren Göran Angesten är 75 år gammal, och Tony Olsson 63. Sune Gustafsson sänker medelåldern något med sina 25 vintrar.
I brist på utrymme håller volontärerna till i domarnas omklädningsrum.
Alla fyra håller med om att Studenternas fotbollsarena är värd ros, men att bandyarenan hamnar i skuggan av rampljuset. De tycker att utnämningarna känns komiska och skeva med tanke på hur det ser ut nästgårds – och att området sammantaget inte rimmar väl med priser som ”Sveriges bästa idrottskommun” eller ”årets idrottsarena”
– Det är som att göra oxfilé av en varmkorv, säger Peter Levin.
Snacket fortsätter i samma anda fast i mer konstruktiva ordalag. En strävan efter förändring går att tyda mellan raderna.
– Det händer jävligt mycket här som är viktigt för samhället, viktigt för integrationen, för kommande generationer och viktigt för Uppsala, säger han.
Sirius samhällsengagemang når ut genom verksamheten Hoppfull framtid; där fokus ligger på lek och aktivitet, integration, jämställd idrott och goda förebilder. Skridskokul är en av aktiviteterna.
En annan aktivitet är samarbetet mellan Sirius, UNIK, Uppsala BoIS och Danmarks IF – Bandykul – Sveriges största bandy- och skridskoskola, som UNT rapporterade om tidigare i vintras. Sirius har även ett samarbete med Uppsala universitet; Bandycampus, som ger internationella studenter möjligheten att lära sig spela bandy.
– Folk från hela världen är här, det är en otroligt välanvänd yta, säger Levin.
Skridskor finns att låna för isens besökare.
Bara denna vecka kommer runt 2000 barn och ungdomar besöka arenan. Med besökarna vid hemmamatcher inräknade ökar antalet med några tusen.
– Ge eldsjälarna bättre förutsättningar att bedriva verksamheterna vi har här, säger Peter Levin.
Som läget är nu går mycket tid åt till att släpa på utrustning upp och ner för en trapp, genom mörka trånga korridorer, bland damm och råttfällor, i tid och otid.
– Lokalerna är så jävla gamla och dåliga så allt blir otroligt svårjobbat. Vi som jobbar ideellt har ett helvete.
Han fortsätter:
– Inte en miljöaktivist ska kunna glädjas åt limträbyggda läktare när pensionärer får slita i sitt anletes svett ett stenkast bort.
Ombyggnationerna av läktare har också begränsat arenans möjligheter. I september ifjol togs beslutet att SM-finalernas vara på Studenternas kommer att upphöra – i år spelas de i Västerås. En folkfest är borta men arenan står kvar.
– Man har gjort allt för att inte vara bra på bandy, säger Levin.
Det ligger ett allvar bakom orden som yttrats – trots att konversationerna mest genomsyrats av skratt och idrottsliga anekdoter.
Gänget som beskriver sig själva som Studenternas allt-i-allo börjar snöra på sig sina skridskor – snart kommer några skolklasser. Göran Angesten tar på sig sin blå hjälm och börjar bära ut grejer. Sune Gustafsson och Tony Olsson hakar på.
Genom denna korridor, upp för en trapp och vidare genom ännu en korridor, släpas utrustning – fram och tillbaka.
Dörren som vetter ut mot isen öppnas och det sorlande ljudet från en vinterklädd skolklass på framfart blandas med ljudet från fyllda sopsäckar som släpas fram.
Peter Levin, eller "Peppe" som det står på hans skridskor, passar på att dela ut en eloge innan det är dags att ge sig ut på isen.
– Stefan Wittberg (arenachef Studenternas, reds.anm) och Anton Wahl (arenakoordinator) är fantastiska. De är så hjälpsamma och gör allt i sin makt för att kompensera för de bristfälliga lokalerna.
– Men likväl kan de inte göra oxfilé av en varmkorv, konstaterar Peter "Peppe" Levin.