"Lagidrott är bra för motoriken och det sociala samspelet. Både forskningen och Sirius uppmuntrar barn att delta på flera olika idrotter samtidigt", säger Jonathan Ajdert.
I början av december i år fanns 17-årige Joel Forsberg med i A-lagstruppen för "Blåränderna". Han är bara ett av alla exempel på spelare i Sirius som åkt med föreningslivets framgångssaga “Bandybussen” hela vägen till Elitseriespel.
– Nästan hälften av det nuvarande herrlaget har någon gång suttit på bussen från skolan till Bandykul – Och det är ju väldigt kul, säger Jonathan Ajdert, ansvarig för Bandykul i Sirius.
Men bussen tar inte bara emot framtida storspelare. Denna termin är nästan 550 barn i lågstadieålder anmälda till verksamheten som håller till i bandyhallen i Gränby. Det gör samarbetet mellan Sirius, UNIK, Uppsala BoIS och Danmarks IF till Sveriges största bandy- och skridskoskola.
– Ungefär en tredjedel är tjejer. Vilket är fantastiskt, ler Jonathan Ajdert.
Att många barn sätts i rörelse och in i ett socialt sammanhang går inte att kalla för något annat än kul. Både för svensk idrott och för samhället. Under det mörka vinterhalvåret är Bandykul dessutom ett positivt alternativ till det beroendeframkallande ljuset från “paddan” och kreditkortsköp på Roblox.
– Hej och välkomna, hälsar busschauffören Thomas glatt samtidigt som han stiger ut i kylan för att hämta upp lågstadiebarn från cirka 30 skolor när fritids stänger för dagen.
Bertils favoritämnen i skolan är matematik och gymnastik. En del dagar så brukar han och kompisen Ellen promenera till och från skolan. Här är Bertil på väg i Bandykuls egen buss till bandyträningen.
Det hetaste snacket på skolgården fortsätter in i bussens fuktiga värme. Längst bak tisslas och tasslas det om årets julkalender, och i mittenraden pratas det om hur man gör armband av gummiband. Bussen, som avgår flera dagar i veckan, har underlättat för föräldrars schemaläggning i över 20 år.
Några av barnen grubblar över vad de egentligen gör där på bussen. Bertil Ehrning, som går i andra klass på Domarringens skola, är kritisk till föräldrarnas beslut att sätta honom på bandyskola.
– Jag kan redan åka skridskor. Snart är jag också bättre än pappa på badminton, hoppar Bertil raskt mellan tankarna.
Utöver den grågröna jackan har ytterligare ett plagg stuvats ner hemifrån, och den redan fullpackade väskan med hjälm och skridskor får han bära själv till skolan. Bertils muttrande övergår snabbt till ett leende när bussen anländer till ishallen och han får hjälp med att snöra på skridskorna.
Här hjälper en instruktör på Bandykul till med påklädningen inför träningen.
Per-Arne Blank, tidigare stationschef på Arlanda, har redan hunnit med att knyta ett par skridskor.
– Ja, det är väl typ sådana här saker man får hjälpa till med. Ingen kan ju snöra grillerna själv, säger en pratglad Per-Arne i omklädningsrummet.
Men innan jag hinner fråga varför Per-Arne är här och knyter skridskor så blir jag avbruten av ett par, små händer som försiktigt knackar på min rygg. Och så är jag också igång med att knyta skridskor.
Det roligaste under passet är att åka skridskor säger barnen, men det svåraste är matchspelet. Dessutom finns en viss rädsla för att ramla och ibland kan det också hetta till på isen.
– Och så går de in för en tackling. Men så är det de som ramlar ändå, skrattar Bertil, som tycks funnit svaret på frågan vad han gör på bandybussen så fort han klev in på isen.
Barn och ledare i mittcirkeln vid dagens slut. Hallen ska snart ta emot ljudet av “raketen” och bakom sargen väntar lukten av omklädningsrum, smaken av päronfestis och gulmogen banan.
Ungdomar i bland annat Sirius ungdomsbandy får en mindre ersättning för att snöra skridskor och instruera barnen. När tonåringarna, med hjälp av sporten de gillar, samtidigt försiktigt äntrar arbetsmarknaden briljerar Bandykul som social funktion.
– Vi har båda fortsatt med bandyn efter Bandykul, säger ungdomsledarna Ester Berglund Malfert och Ture Jansson.
Sirius-veteraner som Per-Arne Blank, SM-guldvinnaren Göran Angesten och Peter Levin är här och hjälper till.
Ibland kan även A-lagsspelare skymta förbi på isen. Denna representation är i linje med den uttalade filosofi som Sirius har; att skapa positiva och trygga förebilder för barnen.
Under det sista passet innan jul snörar även tomten på sig skridskorna.
När forskningen larmar om att barnen rör på sig för lite och föräldrar svarar med att oroa sig för mycket, är det alltså föreningslivet som slår slag i saken.
– Lagidrott är bra för motoriken och det sociala samspelet. Både forskningen och Sirius uppmuntrar barn att delta på flera olika idrotter samtidigt, säger Jonathan Ajdert.
Göran Angesten, från Sirius guldår 1968, kliar sig fram efter orden samtidigt som Peter Levin sitter på bänken och fyller i papper. Båda hjälper till på Bandykul.
Peter Levin fångar uppmärksamheten med handen och passar på att skicka en känga till näringslivet som han tycker kan göra mer.
– Inom Bandykul möts många olika kulturer och en respekt mellan olika typer av människor föds. Med hjälp av ytterligare sponsorer kan vi dra ner på medlemsavgiften och inkludera ännu fler barn, säger Peter Levin eller “Peppe” som det står på hjälmen.
Peters fru, Marianne Levin, står tålmodigt vid dörren till omklädningsrummet och väntar. Hon har hört snacket förut. Klockan börjar bli mycket, även för vuxna.
– Går det inte att göra två saker samtidigt? Både prata och snöra av sig, skämtar Marianne till sin man.
På bänken i andra sidan rummet får Bertil Ehrning hjälp att ta av sig skridskorna och utanför omklädningsrummet väntar hans farfar. Båda verkar belåtna.
Och så här håller det på.
Flera som har varit med sedan bandyskolan startade, är idag antingen ledare eller tränare, medan andra har fortsatt att spela bandy på varierande nivå. Ett “Siriusianskt” kretslopp.
På Bandykul blir det juice och banan efter träningen.