Uppsala fotboll har under säsongen, med rätta, hyllats vitt och brett – inte minst i den här tidningen. De var fram tills i helgen obesegrade serieledare, har stundtals spelat en strålande fotboll och har en organisation som vittnar om att de snart, troligtvis, är en damallsvensk klubb.
De har jämförts med stadsrivalen Gusk, vilka i sin tur jämförts med påskmust, och Uppsala har hyllats för sin professionalitet. Det bör de också – till en gräns.
När nästa steg ska tas – att etablera sig som damallsvensk klubb – är det nämligen inte tillräckligt att vara bättre än kvartersklubben Gusk. Inte när rivalerna framöver ska heta Hammarby, Rosengård och Häcken.
Då kan man inte värva in en målvakt för att ge konkurrens till den enda man har i truppen, för att sedan tvingas "dansa med Djurgården". Ens truppbygge kan inte vara så sårbart att man när transferfönstret stänger återigen finner sig själva med endast en målvakt, bara för att Hedvig Lindahl beslutade sig att komma hem till Sverige.
Vidare kan man inte, efter en säsong av glada miner och trepoängare på fickan, låta säsongens första förlust påverka en så mycket att allt vad professionalitet heter läggs åt sidan.
Det finns nämligen väldigt mycket gott att säga om Uppsalas sätt att hantera media, när det går bra. Att lagkaptenen vägrar prata med lokalmedia bara för att resultatet – för första gången – inte gick ens väg är dock inte okej.
Ska ni vara professionella på riktigt, Uppsala? Då räcker det inte att vara bättre än Gusk.