Domkyrkan får snart sin plats på väggen.
Det har varit en karriär som saknar motstycke. 150 landskamper, OS-silver, tre VM-brons, SM-guld och ligamästare med både Juventus och Bayern München. En meritlista ingen annan spelare från Uppsala varit i närheten av.
Linda Sembrant sitter på sina morfäldrars gamla uteplats i Årsta. Efter att ha renoverat fastigheten så har hon nu så sakteliga börjat flytta in. Det värsta flyttkaoset är gömt i källaren och är inget som märks av när man kliver in. På en stol hänger matchtröjan från senaste landskampen, mot väggen står en tavla på OS-finalarenan 2016 Maracana lutad.
– Det betyder jättemycket att vara hemma, det är här jag har mina rötter. Det kan vara simpla saker som att ta cykla ner till lilla affären som jag alltid gjorde när jag var liten. Jag sprang förbi en av skolorna jag gick på och de små kidsen som var på fritids stoppade mig och ville ha autograf, säger Sembrant.
Är du nostalgisk?
– Ja, men det är jag verkligen. Jag älskar sådana nostalgiska grejer. Jag minns tillbaka till barndomen, fina minnen och uppväxten här med mycket familj och vänner.
Hon märker en tydlig skillnad när hon är hemma nu jämfört med tidigare.
– Det är både pojkar och flickor som kommer fram och det är en extrem skillnad man märker. För kanske tio år sedan var du kanske en förebild för små tjejer, men i dag är du en förebild för pojkarna också. Det spelar liksom ingen roll och det är häftigt att se den skillnaden.
Meritlistan och hennes CV är talande. I en text från hemkomsten efter VM-bronset för knappt ett år sedan beskrev undertecknad Sembrant som Uppsalas bästa fotbollsspelare någonsin.
– Det finns ju alla möjliga aspekter på hur man ser på saker. Jag har haft en lång karriär och jag är stolt över allt som jag har uppnått.
Vad ligger bakom att det blev just du som fick den karriären?
– Jag tror framför allt min professionalitet. Jag har varit väldigt noga med detaljer och allt som krävs vilket har gjort att kroppen ändå mått bra. Jag har haft några större knäskador, men annars har jag mått bra och är uppe i en hög ålder. Någonstans är det ett kvitto på allt jobb jag har lagt ner, att det lönar sig.
Hon tar lite kaffe och fortsätter.
– De senaste åren har jag börjat titta tillbaka lite mer och försökt vara stolt, njuta lite.
Du har Filippa Angeldahl och Nathalie Björn från Uppsala i landslaget också. Tror du de kommer springa om dig framöver?
– Jag tror att om de vill spela tio år till så är det en möjlighet, då ligger jag risigt till och kanske får komma tillbaka, skrattar hon.
Linda Sembrant har hunnit fylla 37 år och för några veckor sedan nådde hon milstolpen 150 landskamper. Hon är uttagen till EM-kvalmatcherna i juli och speltid där gör att hon tar sig in på topp tio-listan över landskamper för Sverige.
Jubileet för 150 blev speciellt berättar Sembrant. Hon fick matchvimpeln av cancersjuka Marika Domanski Lyfors efter slutsignalen.
– Jag förväntade mig inte det i det läget som är. Det var ganska mycket känslor där.
Linda Sembrant i Bayern München.
Hon får inte så mycket tid hemma i Årsta. Någon eller några veckor på sommaren, kanske några dagar i samband med någon landslagssamling. Just i år blev det lite mer tid då Sverige inte kvalificerade sig för spel i OS. Det har varit ett intensivt år där hon mitt i vintern lämnade Juventus för spel i Bayern München. Avtalet var ursprungligen fram till sommaren, men en rad fina insatser och en ligatitel på det gjorde att den tyska giganten ville förlänga avtalet ytterligare ett år.
– Det är ett stolt moment utifrån var jag är i min karriär och min ålder. Det är en storklubb som ändå tycker att jag är så pass bra att de vill ha mig ett år till.
Vad driver dig i karriären nu skulle du säga?
– Jag tror att det är mitt sätt att alltid vilja göra mitt bästa någonstans. Jag tycker fortfarande det är kul att träna. Jag mår bra när jag är på träningsplanen, i morse var jag ute och sprang här i Årsta. Jag har fortfarande den delen i mig. Vi får se, den kanske sitter i hela livet, det skulle vara jätteskönt, skrattar hon.
Är det fortfarande samma känslor som för tio år sedan?
– Jag ska säga såhär. Jag har kommit en ganska bra bit på min process av att ens kunna tänka tanken på att jag ska sluta snart. Det närmar sig och i den processen har jag kommit en bit. Det är en resa vilket jag tror är viktigare än att det bara kommer som att ”pang, nu slutar det”. Där har jag kommit en bit samtidigt som jag fortfarande har kvar allt som jag behöver för att spela på högsta nivån i motivation och träningsvillighet.
En del trodde att du skulle tacka för dig i alla fall i landslaget efter det fina VM-slutspelet i fjol?
– Jag tror inte jag kommer att komma till en punkt där jag känner att ”nu räcker det, nu är jag klar”. Jag hoppas jag kommer dit, att jag känner att ”Gud vad skönt att sluta”, det önskar man väl egentligen för då känns det mentalt bra. Jag tror inte att jag kommer dit. Man kanske tänker att medalj, en stor framgång, då är det perfekt läge att sluta, men det är ofta då du älskar att vara där och vill ha mer.
Kontraktet med Bayern München löper till nästa sommar då det även spelas EM. Om hon är med där eller inte kan hon inte svara på.
– Jag har faktiskt inte tänkt ja eller nej till EM nästa sommar utan i dagsläget är jag här och nu. Jag tar det som det kommer.
I början på juli sker resan tillbaka till München.
Linda Sembrant har intervjuats många gånger i UNT genom åren där hon öppnat för att avsluta spelarkarriären hemma i Uppsala. Så blir det inte.
– Alltså min plan var ju det, att komma hem, men då skulle jag gjort det tidigare. Den vägen jag har tagit och där jag är i dag så är det lite tajt om tid. Det hade varit häftigt och ändå fint, att kunna hjälpa till utifrån mina erfarenheter och kanske förändra, pusha på utifrån den erfarenheten. Det hade varit väldigt givande.
En matchtröja hänger på en stol i köket.
Efter spelarkarriären är hon inställd på att bli tränare. Samtal har redan förts med hennes tidigare klubb Juventus om en roll vid sidan. Hon vill ge tillbaka till fotbollen och till ungdomar. Ambitionerna är redan nu höga.
– Jag tror att jag ganska snabbt vill vara på elitnivå. Jag är van att vara där det handlar om att prestera och vinna matcher. Det är något som driver mig.
Och kanske förverkligas drömmen att återvända till hemstaden vid sidan av planen.
– Det kanske blir någonting i Uppsala som jobb efter karriären, ta över Sirius som tränare. Det skulle vara kul, säger Linda Sembrant.