Jag förstår inte riktigt mot vem udden är riktad i Josefin Fällgrens ledare (UNT 17/8).
Är det mot föreningar som organiserar olika intressegrupper i allmänhet, eller mot att de söker bidrag för att vidareutveckla sin verksamhet eller bredda sina kunskaper? Man skulle ju med samma rubrik kunna fråga sig om riksdagens 349 ledamöter verkligen kan representera miljontals människor (eller drygt 30 000 personer per riksdagsledamot).
Föreningar, även små sådana, som försöker samla olika intressegrupper är naturligtvis bättre än att staten, kommuner, regioner och andra bidragsgivare inte har någon alls att tala med. Den sanningen klarnar för många i takt med att det offentliga har allt svårare att klara sina uppdrag och ge en tillräckligt bra välfärd för alla.
Till exempel så håller Uppsala kommun just nu på att färdigställa en policy för samverkan med aktörer i civilsamhället. Kommunen inser att ett strukturerat samarbete med civilsamhällets organisationer är viktigt inte bara för föreningen, utan också för kommunen.
Alla frivilliga i föreningarna bidrar med kunskap och arbete för att kommunen ska kunna uppnå sina mål. För att detta samarbete ska kunna fungera behöver föreningslivet stöttas av bidrag från samhället.
År 2014 gjorde SCB och Ersta Sköndal Bräcke högskola den första undersökningen i Sverige om värdet av det ideella arbetet. Enligt SCB arbetar vi svenskar ideellt för 131 miljarder kronor, vilket motsvarar 3,32 procent av Sveriges BNP, och är något större än detaljhandelns värde.
Nästan varannan svensk ägnar sig regelbundet åt något slags ideellt arbete.
De flesta föreningar har ingen möjlighet till annan finansiering av sin verksamhet än bidrag. Därför söker många föreningar stöd från det offentliga för att kunna bedriva och utveckla sin verksamhet. Då behövs bidrag för att de ska kunna bli så bra som möjligt, till nytta både för de egna medlemmarna och för samhället.
Josefin Fällgren frågar sig i ledaren: ”Behöver alla grupper i samhället verkligen representeras i organiserad form överallt?” Om vi vill ha ett så demokratiskt samhälle som möjligt är mitt enkla svar på den frågan: ”Ja”.
Fredrik Sjöberg, avdelningschef, Studieförbundet Vuxenskolan Uppsala län
Svar
Min kritik är att dessa organisationer inte kan representera de stora grupper de förväntas agera språkrör för i utbyte mot bidrag. Som bäst kan de företräda sina medlemmar, som värst företräds endast personen som är med på mötet.
Det finns andra, billigare och bättre vägar att öka inflytandet och stärka demokratin än dessa skattefinansierade bidrag.
Slutligen, man kan tycka att det är problematiskt att olika intresseorganisationer får stora bidrag och samtidigt vilja ha ett demokratiskt samhälle.
Josefin Fällgren