Det svenska civilsamhället innehåller otaliga aktörer som vill representera det mesta mellan himmel och jord. Unga, gamla, botaniker, överintelligenta och elevkårsaktiva är bara några grupper som har en eller flera föreningar som företräder deras intressen. Eller snarare, hävdar att de företräder deras intressen.
Möjligheten till inflytande, särskilt för grupper som ofta inte hörs, är en viktig del av demokratin. Och att så många som möjligt känner sig representerade i beslutsprocessen är ett bra verktyg för att fatta beslut som faktiskt respekteras av folket.
Men är det bästa sättet att uppnå detta verkligen genom alla dessa medlemsorganisationer? Särskilt när medlemsantalet i organisationer har gått ner över lag de senaste åren.
För det borde säga sig självt att organisationer som ska representera Sveriges alla högstadieelever eller Sveriges alla jägare omöjligen att kommer kunna spegla den åsiktsbredd som finns inom dessa grupper. De kommer som bäst att kunna representera sina aktiva medlemmar.
Trots detta är de remissinstanser och delar av diverse råd där de förväntas tala för grupper som kan innehålla hundratusentals olika individer, varav de flesta aldrig hört talas om dem. Och de får stora summor pengar för att kunna utföra påverkansarbete och ha anställda. Där ligger problemet.
Myndigheter som MUCF och Sida, kommuner och regioner, riktade statsbidrag och donationer är några finansieringsvägar. Att anordna egna utbildningar eller erbjuda olika certifieringar är en annan vanlig inkomstkälla. Den totala summan som fördelas mellan civilsamhällesorganisationerna är svår att föreställa sig och består till stor del av skattepengar.
Samtidigt finns det alltid fler saker man vill spendera pengar på. Under förra året kritiserade Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer (LSU) regeringen för att den dragit in finansieringen för att skicka svenska barn- och ungdomsrepresentanter till FN. Även Magdalena Andersson (S) stämde in i LSU:s kritik.
Men att budgetera handlar om att prioritera. Kanske är inte ungdomsrepresentanter i FN det viktigaste för Sverige att lägga pengar på. Och om organisationerna ser detta som värdefullt bör de kunna finansiera det själva.
Diskussionen väcker några frågar. Behöver alla grupper i samhället verkligen representeras i organiserad form överallt? Och är det ens möjligt för ett fåtal personer att representera enorma grupper som exempelvis Sveriges unga?
Oavsett vad man svarar går det att ifrågasätta om stora mängder skattemedel borde läggas på att finansiera olika intresseföreningar. Och om inte det finns andra, bättre sätt att göra sin röst hörd.