REPLIK
Maria Gardfjell gör en lovvärd exposé över betydelsen av stadsträd (UNT 19/2). Det är en god och initierad lektion om kolinlagring, artmångfald, livsmedelsförsörjning, klimatanpassning, cirkulär ekonomi och vikten av stora träd. Så långt, allt väl.
Men när hennes närmast poetiska vurm för träden leder till slutsatsen att mångmiljardrullningen för spårvägssatsningens avverkning av 333 stadsträd är en förutsättning för trädens miljö, blir resonemanget minst sagt märkligt, för att inte säga motsägelsefullt. Att träden måste förnyas och skötselplaner måste finnas för stadens träd är självklart, men att alla dessa hundratals träd ”tjänat ut” är naturligtvis fel. Många av träden som nu tas ner skulle kunna stå kvar i flera decennier.
En hållbar plan för kommunens träd sker inte heller med ett mastodontbygge av täta höghus i södra stadsdelarna och miljardrullning till fossilstint spårvägsbygge i en liten del av staden i Sveriges befolkningsmässigt största landsbygdskommun. Hur många hundratal träd ska avverkas längs spårvägen intill högriskprojektet med en djuppålad 850 meter lång och 16 meter seglingsfri hög ”Tjörnbro” i armerad betong över Fyrisån, i dricksvattenkänsliga Ultuna-Nåntuna? Hur många tusental träd skall avverkas för en 7 hektar (10 till 13 fotbollsplaner) stor spårvagnsdepå i Nåntuna och spårvagnarnas framfart genom Lunsens naturområde till Bergsbrunna station?
Ett långt spårvägsbygge om 1 mil och 7 km som inte behövs och som motiveras med ett lika onödigt nybygge av en ny stad, ett nytt ”Sundsvall”, i södra Uppsala, är förödande för kommunens invånare, men också för kommunens träd. Vill man ändra på det, skall man rösta ja i folkomröstningen 9 juni för mindre och tätare bebyggelse i staden och för planeringen av fler bostäder i kommunens kransorter i norr och västerut.