Det är något med liberala tyckare och verkligheten. Visst är politiken formbar. Visst är det bra att tro att saker kan ändras, bara vi vill. Kanske är det rastlöshet, eller bara en obändig tro på att den egna viljan kan flytta broar – jättesnabbt, utan att andra riktigt hänger med?
Nej, svaret är att liberala tyckare som Sakine Madon lever i de liberala teoriernas värld. En värld där verkligheten är sekundär.
Var gränsen för yttrandefrihet går är en filosofisk fråga som behöver diskuteras. I teorin, kan man hävda att den gränsen inte existerar. I teorin kan man plocka upp varje knepigt fall från verkligheten och påstå att alla som är emot yttrandefrihetens teoretiska gränslöshet vill återinföra hädelselagar.
Det var detta och mycket mer som jag fick kastat mot mig på X, tidigare känt som Twitter, från Madon, dagen efter att två svenskar mördats i Belgien. Inlägg, som för övrigt drog med sig enorma mängder högerextremt hat i min väg.
Allt efter att jag lyft det självklara i att terrornivån mot svenskar ökat sedan koranbränningarna. När jag påpekat det okontroversiella i att partiföreträdare för SD haft fingrarna med i spelet när koranbränningarna kom i gång och hejade på när de pågick.
”Att försvara yttrandefriheten är inte att försvara SD”, är rubriken på Madons ledartext (UNT 22/10).
Jag håller med om det. I en högst filosofisk diskussion kan yttrandefriheten diskuteras utan att blanda in verkligheten. Men i verkligheten är det svårt att ducka för ansvaret.
För när ett parti sprunget ur svensk vitmakt-rörelse agerar för att skapa motsättningar mellan ”svenskar” och muslimer, då kan man inte gömma sig bakom teoretiska, högtravande diskussioner. Då måste vi prata ansvar, på riktigt.
För visst, i teorin drabbas inga muslimer av att en baconinlindad koran bränns, uppmuntrat av högt uppsatta SD:are som kallar profeten Muhammed för massmördare.
I teorin dör inga svenskar när de bär blågult inför en fotbollsmatch. Men i verkligheten har det hänt. Och det är fruktansvärt.
Lina Stenberg
Frilansskribent
Svar
Ansvarsfrågan är intressant, eftersom den ger oss svar på vad som behöver göras för att hantera terrorhotet. Om ansvaret läggs på den som bränt Koranen, eller för den delen den som ”hejade på”, är slutsatsen rimligtvis att koranbränningar ska förbjudas. Men rätten att häda är en större fråga än det populistparti – ena dagen för yttrandefrihet, andra dagen emot – Stenberg vill fokusera på. Islamistiska fundamentalister vill med terror åt vår demokrati. Att ”progressiva” debattörer som Stenberg hoppar över den ”detaljen” är för mig en gåta.
Sakine Madon