Att försvara yttrandefriheten är inte att försvara SD

Terrorattacken i Bryssel kostade två svenskar livet. Dådet upprör och skrämmer. Vem bär ansvar för att svenskar blivit måltavla?
Terrorattacken i Bryssel kostade två svenskar livet. Dådet upprör och skrämmer. Vem bär ansvar för att svenskar blivit måltavla?

Påstått progressiva debattörer borde veta bättre.

Ledarkrönika 22 oktober 2023 06:42
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Efter veckans terrordåd i Bryssel blossade en diskussion om ansvar upp. Skribenten Lina Stenberg, som bland annat skrivit ledartexter för Arbetet och Aftonbladet, beklagade att det hade förekommit koranbränningar och uttryckte att vi inte ska glömma vilka det är som har drivit på för dessa (17/10)

Efter att jag frågade Stenberg var hon drar gränsen – vill hon återinföra hädelselagar, inskränka demonstrationsrätten och förbjuda karikatyrer? – twittrade hon "Makalöst hur sk liberala debattörer just nu anstränger sig för att försvara SD" med skärmdump från bland annat vår ordväxling.

Eftersom jag har fått liknande kommentarer många gånger förr kan det vara läge att understryka två saker: Att försvara yttrandefrihet är för det första inte att "försvara SD". För det andra är Sverigedemokraterna knappast ett yttrandefrihetsparti.

Partiet försvarar inte ens helhjärtat friheten att få bränna Koranen. Härom veckan öppnade Jimmie Åkesson för att utvisa personer som saknar svenskt medborgarskap och som bränner koraner. Om någon ställer till "med oreda", om man inte "tillför samhället någonting konstruktivt", har vi inga problem med att de utvisas, lät Åkesson meddela (SR, 11/10). Människor ska alltså hotas med utvisning om de använt sin yttrandefrihet, utan att ha begått lagbrott, enligt Åkesson och Sverigedemokraterna. 

Partiet spretar från SD-toppen Richard Jomshofs "blir de upprörda, så elda hundra till", till att man ska ut ur landet om man ställer till med oreda genom att bränna Koranen.

Om man zoomar ut från frågan om hädelse och islam har SD-ledamöter i riksdagen motionerat om förbud mot att skända den svenska flaggan om det görs för att ”uttrycka missaktning för Sverige och svenskarna”. När SD:s Richard Jomshof i Aktuellt fick frågan om yttrandefriheten inte även borde gälla skändning av svenska flaggan svarade han att flaggan "förenar oss alla och bör också stå över allt annat" (SVT, 27/1).

I så kallade kulturkrigsfrågor har partiet särskilt svårt att respektera armlängds avstånd: Bort med sagostunder med drag queens på biblioteken! Bort med Prideflaggan på offentliga byggnader! När partiet fick styra i Sölvesborg tog det inte lång tid innan kommunen skulle stoppa inköp av ”utmanande samtidskonst”.

Den som värnar rätten att teckna, häda eller protestera fritt kan knappt hitta en sladdrigare hand att hålla i. 

Konstnären Lars Vilks, som med livet som insats tog strid för yttrandefriheten fram till sin död för två år sedan, genomskådade tidigt SD:s ihåliga försvar av konstnärlig frihet. Journalisten Niklas Orrenius återger i boken "Skotten i Köpenhamn" (2016) att Vilks roat hade berättat om en sverigedemokrat som uppmanat honom att rösta på partiet. "Det kan jag väl inte göra", hade Vilks svarat, och fortsatt: "Ni är ju emot sådan konst som jag gör: socialkritisk, provokativ konst."

Vilks var något som SD inte är: konsekvent. Han tecknade Jesus som pedofil och ville kunna behandla islams profet lika respektlöst. Med rondellhunden blottade Vilks konst-Sveriges och samhällets dubbla måttstockar.

Det är samma dubbla måttstockar som märks när opinionsbildare som Lina Stenberg buntar ihop försvarandet av att få bränna Koranen med "försvara SD". Som om friheten att häda bara skulle gälla kristendomen. 

Så kallade progressiva debattörer borde minst sagt veta bättre.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa