Sakine Madon sätter morgonkaffet i halsen när jag citeras att Uppsala universitet inte är jämställt (UNT 15/10), och drar halsbrytande paralleller mellan skilda teoretiska områden, politik och åsikter i en salig röra i ännu ett förkastande av genusforskning.
Hon är inte ensam om att blanda ihop politik och forskning och det som möjligen är en intressant fråga är om forskning är politisk, ska vara det eller kan vara det. Ska det finnas konkreta effekter av forskningsresultat såväl inom genusforskning som till exempel inom ekonomistyrning där man forskar om hur en verksamhet ska styras eller när man inom farmaci utvecklar mediciner.
Det är dock inte forskning när verksamhetsledare välja NPM-baserad styrning eller när läkare ordinerar blodtrycksmedicin. Att forskning leder till möjliga resultat som är användbara för samhället borde inte provocera. Snarare blir forskare oftare angripna för om åratal av arbete inte leder till någon effekt. Sakine Madon visar igen att hon inte förstår den här processen.
Jag ställer mig frågan om hon menar att det bara är viss forskning som inte får leda till resultat och är då tillbaka i frågan om jämställdhet där Sakine Madon exponerar sin beröringsskräck. Hon skjuter snabbt och alltid in rasism som en viktigare fråga trots att det finns en bred insikt om att Sverige är både rasistiskt och sexistiskt. En del av hanteringen av ojämlikhet – det vill säga alla diskrimineringsgrunder – är att luta sig mot forskningsresultat. En annan är att fatta beslut om offentlig resursfördelning för problemlösning.
När beslut om resursfördelning återspeglar patriarkala strukturer är det intressant ur forskningsperspektiv. Geijer har länge fått representera universitetets organisatoriska hjälte med en kvinna under sina fötter. Genom konsten sker ett osynliggörande av kvinnors akademiska kompetens, historiskt och samtida. Att forska om det är att betrakta och problematisera det. Att reagera mot det är att verka för ett jämställt samhälle.
Anneli Häyrén, genusforskare och universitetslärare
Svar
Ingenstans har jag förkastat genusforskning, eller ställt jämställdhet mot antirasism. Det jag gjorde mig skyldig till var att ifrågasätta Anneli Häyréns uttalande om Geijer-statyn som ”problemet”. Poängen med äldre statyer, i det här fallet från 1800-talet, är inte att de ska ”hänga med” i samtiden. Däremot berättar de om vår historia. När Geijer levde fick kvinnor ännu inte ens studera på universitetet. Att se historien, med dess brister, hotar inte jämställdheten. Tvärtom hjälper det oss att se värdet av alla viktiga strider som tagits.