"En konstnärlig replik bredvid eller en förklarande text vore på sin plats. Problemet är att han står och är patriarkal med kvinnan under sina fötter framför Universitetshuset."

Det säger Anneli Häyrén, genusforskare och lärare vid Uppsala universitet, om statyn från 1800-talet som föreställer historikern och filosofen Erik Gustaf Geijer (UNT, 12/10).

Kritik mot "statygubbar", upphängda dammiga porträtt och gamla mansnamn i universitetssammanhang har återkommit på senare år.

Tidigare reagerades det till exempel på Segerstedthusets trappa med inristade namn på tidigare forskare och professorer. 92 av 99 namn var nämligen mansnamn.

Från universitetets sida försökte man förklara för kritikerna att "den första kvinnliga studenten antogs ju inte förrän på 1880-talet", och att syftet hade varit att visa hur det såg ut förr. "Visst är det tråkigt med alla gubbar, men det visar hur lång tid det tagit för kvinnor att få tillträde till universitetet", sade Uppsala universitets kommunikationsdirektör (SVT, 2/4 2019).

Det är skillnad på att osynliggöra och diskriminera kvinnor, och på att synliggöra hur ojämställt Sverige var tidigare. Skulle man kvotera in kvinnonamn på en universitetstrappa för att få jämn könsfördelning, skulle man ge en falsk bild av historien.  

Om det är någonstans man borde kunna ta in historien, med dess brister, är det just i universitetsmiljöer. Ändå är det just i universitetskretsar som idéer som "trygga rum" och triggervarningar har fått spridning. 

Kanske (förhoppningsvis) peakade det identitetspolitiska uppsvinget när Uppsala universitet häromåret visade sig ha läxat upp Inga-Lill Aronsson, docent i musei- och kulturarvsvetenskap, efter att hon sagt n-ordet för att förklara för elever hur man söker om ras i historiska arkiv. Häromåret försökte även Konstfack-professorn Sara Kristoffersson förklara att salsnamnet "Vita havet" saknade koppling till rasism. En aktivistgrupp hade hävdat det och skolan utredde om namnet skulle bytas ut. 

I stället för att vilja förstå bakgrunden till salsnamnet på Konstfack, som syftade på väggarnas färg och en gång i tiden uppkom som en republikansk blinkning till det största rummet i Kungliga slottet med samma namn, skrev 44 av Kristofferssons kollegor under ett upprop mot henne. Hon anklagades för att motverka ”inkludering”.

Liknande diskussioner har uppstått om genus. Statsvetaren Erik Ringmar hamnade till exempel i konflikt med sin institution på Lunds universitet när han inte ville lägga till kvinnliga författare – utan koppling till ämnet – på litteraturlistan till en kurs om det moderna samhällets kritiker på 1800-talet.

Att låta ideologiska övertygelser gå före historiska fakta blir aldrig bra. 

Dessutom har få varit antingen skurkar eller änglar. Erik Gustaf Geijer var historiker, skald, kulturpersonlighet, rektor för Uppsala universitet och mycket mer. Han gjorde en ideologisk resa från konservatismen till liberalismen. De liberala tankarna stärkte hans engagemang mot slaveriet på den svenska kolonin Saint-Barthélemy. 

I stället för att tänka "där står han och är patriarkal" kan man lika gärna tänka "där står han och är slaverimotståndare".

Genusforskaren Anneli Häyrén beklagar sig även över att Geijersstatyn inte hänger med sin samtid. Men det är väl alldeles utmärkt? Utmärkt att samhället har rullat framåt sedan 1800-talet och att vi framöver kommer få se fler statyer, gatunamn och porträtt av kvinnor.