”Armlängds avstånd” när det gäller konst, för tankarna till H. C. Andersens saga ”Kejsarens nya kläder”. Med vårt förslag om ”armlängds närhet” förordar vi inte att Kristdemokraterna, och inte heller Miljöpartiet (som framfört märkliga idéer som Madon påminner om), ska kommendera fram sin favoritkonst.
I stället för att missförstå KD:s initiativ i Uppsala kommuns kulturnämnd borde Sakine Madon (UNT 12/5) ha läst vårt förslag som innebär att alla politiker i nämnden genom en melodifestivalomröstning skulle välja mellan flera särskiljande alternativ när det gäller offentlig konst. Vi tror nämligen att det finns en allmän uppfattning om konst som politiker från samtliga partier tillsammans bättre återspeglar än vad enskilda tjänstemän eller konstnärer gör.
Självklart ska konsten vara fri att uttrycka sig, men när det gäller konst i vårt offentliga rum, finansierad med skattebetalarnas pengar måste vi ta ansvar för att pengarna används på ett begripligt sätt. DDR-konsten, betongsuggorna vid stadshuset och den osynliga skorstenen i Carolinabacken illustrerar just detta behov.
Madon uppfattar naturligtvis det något skämtsamma anslaget i avsaknaden av ”Ryttarstatyer” i Uppsala. Samtidigt förstår hon säkert att detta är ett konstnärligt uttryck som aldrig kommer att föreslås i dag. Det är ”en pastisch” och varken ”nyskapande” eller ”provocerande” nog. Mot detta kan sägas att mycket av ”modern” konst och arkitektur är pastischer på Picasso och Le Corbusier.
Vår modell innebär bara att två eller tre särskiljande alternativ tas fram till beslut. Man bör då betänka att det faktiskt inte är så många år sedan man faktiskt hade en liknande beslutsgång i kulturnämnden, kanske fanns det ändå ett syfte med det? Politiker kan inte bara skjuta över ansvaret på tjänstemän. Vi är valda att värna demokratin – även i vårt gemensamma offentliga rum.
Sten Aleman, ledamot (KD), kulturnämnden
Magnus Wikberg, kf-ledamot (KD), ordförande, Uppsala KD-avdelning
Jonas Segersam, kommunalråd (KD)
Svar
Idén om ”melodifestivalomröstning” i kulturnämnden är ett steg mot ökat politiskt inflytande, och problemet med politisk styrning är att det krockar med konstnärlig frihet. Att hålla armlängds avstånd betyder inte att kulturnämnden måste säga ja till allt, men det innebär att politiker respekterar även den konst man inte är förtjust i. Vissa har stört sig på ”patriarkala” Geijerstatyn Universitetsparken, andra irriterar sig på ”DDR-målningen”. Uppsala skulle säkert få plats med en och annan ryttarstaty också – dock inte genom politikers poängsättning.