Kristdemokraten Sten Aleman vill att politiker på ett nytt sätt ska kunna styra den offentliga konsten i Uppsala. Enligt honom borde kulturnämnden få förslag på konstprojekt presenterade. Enskilda politiker i nämnden skulle sedan dela ut poäng, enligt en "melodifestivalmodell", föreslog han (UNT, 10/5). Att nämnden som i dag kan säga nej till framarbetade förslag räcker tydligen inte för KD.
"DDR-målningen" i Carolinabacken, Väggmålning Berlin, ges som exempel på politiserad konst, medan verket "Att stapla en linje" utanför Stadshuset enligt KD-politikern hör till kategorin "obegriplig". Aleman säger sig däremot vilja se fler "ryttarstatyer" (möjligen skämtsamt menat).
Han lyckades i vilket fall inte övertyga i nämnden och förslaget avslogs. Gott så. Kulturpolitik ska inte utgå ifrån "melodifestivalspoäng" eller att folkvalda väljer och vrakar som en kund i en affär. Att offentliga medel alltid innebär ramar är ofrånkomligt, men det betyder inte att det är fritt fram för politiska smakdomare.
Frågan om politisk klåfingrighet är dock varken ny eller unik för politiker som Aleman. När kulturnämndens miljöpartistiska ordförande Linda Eskilsson påpekar att "vi ska ha en armlängds avstånd till kulturen", och att KD-förslaget skulle "minska demokratin", är det ett budskap som även det egna partiet bör påminnas om.
När myndigheten för Kulturanalys släppte rapporten "Så fri är konsten – Den kulturpolitiska styrningens påverkan på den konstnärliga friheten" 2021 hade, just det, Miljöpartiet kulturministerposten i den rödgröna regeringen. Rapporten visade hur de politiska målen om jämställdhets-, hbtq-, mångfalds- och interkulturella perspektiv kan krocka med just konstnärlig frihet, exempelvis genom bidragsstyrningen. Kulturskapare och konstnärer vittnade om det.
Kulturanalys rekommendation i nämnda rapport var att man ska "avstå från skrivningar som kan tolkas som att särskilda perspektiv efterfrågas i det konstnärliga innehållet". MP hade varit en del av styrningen. Redan 2016 lyfte partiets dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke i regleringsbrevet till Världskulturmuseerna att ”hållbarhet, rättighetsperspektivet och fattiga människors perspektiv” ska stå i centrum för arbetet med kulturarv.
Det är naturligtvis bra att MP-politiker markerar mot högerpolitiker som inte respekterar principen om armlängds avstånd. En smula självkritik vore dock på sin plats. De egna perspektiven och önskemålen är sällan "neutrala", vilket parti man än representerar.
Efter valet 2022 har debatten om armlängds avstånd framför allt kommit att handla om Sverigedemokraterna. Partiets oförmåga att hålla distans märktes tydligt när SD-politiker gick till storms mot harmlösa sagostunder på bibliotek. Som om barn skulle ta skada av att uppklädda dragshowartister läste en bok eller två. SD:s inställning till konstnärlig frihet har länge följt det mönstret. När nationalsocialister 2007 saboterade världskonstnären Andres Serranos fotoutställning "A history of sex" på regionmuseet Kulturen i Lund reagerade SD – på själva utställningen. Sverigedemokraten Björn Söder menade att "sjuka utställningar" som Serranos minsann inte skulle få offentligt stöd.
Det är utmärkt att kulturminister Parisa Liljestrand (M) snabbt och tydligt markerade mot attackerna och drevet mot sagostunderna. Hon och regeringen är "kompromisslös" om principen om armlängds avstånd, var och är budskapet. Uppsalas kristdemokrater borde ha lyssnat. Hur utsökt smak man än anser sig ha är det bara att backa.