– Jag var på väg hem från jobbet, klockan var runt 23.30, och det var mörkt ute, börjar Jenny Ehlde.
Hon har musik i öronen och precis när hon ska öppna porten slår mannen till.
– En för mig okänd man tar tag i min rumpa jättehårt och på ett extremt obehagligt vis. Jag skrek jättehögt. Ljuset började lysa i min port också så han sprang fort iväg, säger Jenny Ehlde.
– Jag gissar att han blev rädd.
Hon hinner bara få en skymt av mannen som nyss tafsat på henne.
– Jag hann inte se hur han såg ut i ansiktet. Han hade svarta kläder, en svart jacka med päls såg det ut som, och det är det jag minns klarast.
Kontaktade du polisen?
– Jag var helt chockad och snurrig och förstod inte vad som hänt förrän jag kom upp till lägenheten. Då ringde jag till en vän och grät... Jag anmälde först dagen efter, när jag samlat mig lite mer.
Händelsen, som inträffade i december, satte spår direkt.
– Det tog mig hela natten att komma ner på någon slags normal nivå igen. Jag satt och var helt stirrig och visste inte när jag skulle våga gå ut igen.
Polisen hittade inte gärningspersonen och anmälan lades ner, berättar Jenny Ehlde. Men nu har hon på nytt kontaktat polisen eftersom hon tror att det kanske kan finnas en koppling till de ofredanden som just nu sker i Uppsala. Tillvägagångssättet påminner om varandra.
Hur mår du i dag?
– Det är klart att man fortfarande känner obehag, jag har aldrig hörlurar när jag går hem längre. Jag vänder mig alltid om flera gånger och är ständigt på min vakt. Jag tar också på mig pösiga, stora kläder när jag handlar sent om kvällarna. Jag gömmer mig.
Till unga kvinnor som känner obehag med anledning av den senaste tidens ofredanden vill hon säga:
– Först och främst - det är helt förjävligt att man ska behöva känna så här. Ingen ska behöva uppleva en sådan här rädsla av att bara gå hem. Det kan vara bra att ha någon i telefonen vid hemgång, alternativt gå hem med någon kompis om det är sent. Uppenbarligen fungerade det att skrika väldigt högt, men det var ju för mig en automatisk reaktion.