På sjukhuset finns sängar, men inte tillräckligt med personal för att man ska kunna fylla sjukhussängarna med patienter. Resultatet är konstanta överbeläggningar, vilket går ut över personalens arbetsmiljö. Det får i sin tur till följd att det blir än svårare att rekrytera och behålla personalen. En ond cirkel.
Maria Jakobsson, intensivvårdssjuksköterska, är en av de sjuksköterskor som valt att lämna sjukhuset. Hon gjorde sin sista arbetsdag på Centralintensiven i juli i år. Men det var inte med lätt hjärta som hon tog beslutet att sluta.
– Jag hade världens bästa jobb. Det är intressant och du lär dig nya saker varje vecka hela tiden, fortfarande efter 16 år. Men jag orkade inte längre. Återhämtningen åts upp totalt av den nya arbetstidsmodellen, säger Maria Jakobsson.
Arbetstidsmodellen hon nämner infördes för omkring tre år sedan. Den reglerar veckoarbetsttiden i förhållande till hur mycket obekväm arbetstid det är i schemat. Modellen lanserades som en förbättring av arbetsmiljön för de allra flesta på sjukhuset. Problemet var att budgeten satte begränsningar för vad som gick att göra, och förbättringarna för det stora flertalet betalades med längre arbetstid än tidigare för dem som arbetade mycket obekväm arbetstid.
För Maria Jakobsson innebar förändringen att mellan tre och fyra ytterligare arbetspass skulle petas in på hennes schemarad under 12 veckor.
– 3–4 pass låter inte så mycket, men de arbetspassen åt upp min återhämtning helt och hållet. I praktiken innebar det att när jag gick hem onsdag morgon, efter att ha jobbat två nätter i rad, så skulle jag vara tillbaka på jobbet torsdag morgon. Det var en ohållbar situation där jag var helt dränerad när jag var ledig, berättar hon.
Nu arbetar hon i stället på ett företag som bland annat utför läkemedelsprövningar. Även om hon arbetar fler timmar nu upplever hon att hon har mer fritid.
– Jag tycker att man pratar alldeles för mycket om hur svårt det är att rekrytera sjuksköterskor. Men det är inte brist på utbildade sjuksköterskor som är problemet, det är att många väljer att sluta. Man borde vara mer mån om att få de erfarna att stanna kvar. Det tar flera år innan en ny sjuksköterska har samma kompetens, säger Maria Jakobsson.
Hon är inte den enda sjuksköterskan som har slutat under sommaren. Anna Wadenhov, HR-direktör på Akademiska sjukhuset, bedömer att sjukhuset skulle behöva anställa omkring 150 sjuksköterskor för att situationen ska vara i balans.
Hon är väl medveten om att situationen med överbeläggningar och vårdplatsbrist gör det tufft för dem som jobbar kvar.
De kritiserade arbetstidsmodellerna håller nu på att ses över. Det arbetet har tagit längre tid än beräknat och förhandlingar om en ny poängmodell inleds nu i november. Men enligt Anna Wadenhov handlar det inte bara om arbetstidsmodeller.
– Vår ambition är att vara en hälsofrämjande arbetsplats. Där ingår även att göra schemaläggningen bättre ur ett hälsoperspektiv, säger hon.
Sjuksköterskebristen brukar pekas ut som ett nationellt problem som drabbar alla universitetssjukhus. En rundringning ger en inte helt entydig bild. Lars Rydhede, biträdande sjukhusdirektör på Sahlgrenska, säger att även om rekryteringsläget är svårt så tror han att man har den värsta perioden bakom sig.
– Vi har nästan inte någon hyrpersonal alls. På sjuksköterskesidan tror jag att vi har totalt tio stycken på hela sjukhuset.
Det han pekar ut som framgångsfaktorer är att jobba mer med mobila team som åker runt till framför allt äldre. Det minskar trycket på sjukhuset samtidigt som det är en arbetsform som det varit lätt att rekrytera till.
David Sparv, chefssjuksköterska på Skåne universitetssjukhus, beskriver en liknande problematik som Akademiska sjukhuset: svårigheter att bemanna de dygnet runt-öppna avdelningarna med stängda vårdplatser som följd.
– Problemen har funnits en längre tid, och jag ser snarast en ökning av problemen, säger han.
Tittar man i statistiken är bilden inte lika entydig. Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, har gjort en analys av flera bristyrken, bland annat sjuksköterska. Deras slutsats är att tillgången på sjuksköterskor i dag är historiskt hög.
Lisa Laun, forskare vid IFAU, säger att andelen sjuksköterskor som arbetar inom vården dessutom varit konstant de senaste 20 åren.
– Många har misstänkt att det finns något att hämta där, att människor flyr yrket, Men vi hittar inget stöd för att det finns en stor pool att locka tillbaka till jobbet. Om vi har en brist så måste det åtgärdas genom att utbilda fler sjuksköterskor, säger hon.
Dessutom kanske sjukhusen kan se över arbetssätten, menar hon, då allt fler sjuksköterskor jobbar som chefer eller administratörer.
Ytterst ansvarig för situationen på Akademiska sjukhuset är sjukhuschefen Eric Wahlberg. Han säger att sjuksköterskebristen varit ett problem under en längre tid. Dagens närmast katastrofala situation säger han beror på att man till slut nått en smärtgräns.
– Till en början kan man hantera sjuksköterskebristen inom de normala rutinerna. Men till slut når man en gräns där den normala verksamheten inte fungerar längre. Det som hände förra året var också att vi satte i gång med ett hyrpersonalsstopp. Det är en god tanke, men om verksamheten är skör tippar man över kanten, säger han.
Eric Wahlberg säger också att förändringar av vården parallellt med detta gjort att andelen vårdtunga patienter ökat bland de inlagda. Fler operationer görs som dagkirurgi där patienterna kan gå hem samma dag. Samtidigt har andelen äldre multisjuka ökat, vilket gör att vårdtiden för de patienter som behöver läggas in har ökat. I slutändan går det nu åt fler sjuksköterskor för samma antal vårdplatser.
För att råda bot på problemen sker ett långsiktigt arbete i projektet "Effektiv och nära vård". Tanken är att vårdcentrum ska byggas upp som kan avlasta sjukhusen. Fler mobila team kan ge vård både i hemmet och på särskilda boenden för många av de äldre, vilket i förlängningen blir både billigare och bättre för patienterna, är tanken. Det arbetet beräknas dock vara klart först 2030. De akuta problemen behöver lösas långt före dess.
Eric Wahlberg tror att man kan ha kommit en bit på väg med en större översyn av sjukhusets grunduppdrag om ungefär ett år.
– Vi har en lång åtgärdslista, men det finns ingen quick fix för detta. I så fall hade alla gjort det.