Vova Turpak åker till simträningen efter skolan varje dag utom en. Simträningen på Fyrishov är en stor del av hans liv och identitet.
Olga Turpak har turkosblå skoskydd i plast på de nakna fötterna. Hon letar efter sitt barnbarn Vova bland alla blöta barn på Fyrishov. Vova ska vara på simträning, men just nu är han ingenstans.
När Olga Turpak kom från Ukraina med Vova och hans mamma som också heter Olga, till Uppsala, trodde hon att de skulle stanna i tre dagar.
– Jag trodde att kriget skulle avvärjas på ett par veckor, säger hon.
Det blev nio månader hemma hos Uppsalabon Pia Andersson som upplät flera rum i sitt hus i Kåbo. Efter det har det gått ytterligare ett år, tre månader och tre olika lägenheter. Totalt två år i Uppsala.
– Då i början tog vi in alla nyheter hela tiden, men nu tar vi bara in begränsade mängder. Man gör det man måste göra för att klara av livet här, jobbar och tar hand om Vova. Man vänjer sig.
65-åriga Olga Turpak och hennes familj är tre av de 961 ukrainare som just nu bor i Uppsala. I hela länet bor det 1693.
Pappa Fedir kom till Sverige för några dagar sedan. Män får normalt inte lämna Ukraina under kriget, men han har en medicinsk åkomma som gjorde det möjligt.
De flydde från Zaporizjzja i sydöstra Ukraina på internationella kvinnodagen, 8 mars 2022. Ett ironiskt sammanträffande eftersom det var just bara kvinnor som fick fly. Män mellan 18 och 60 år skulle stanna och kriga eller arbeta. Båda Olgas söner blev kvar för att arbeta. Vovas pappa blev en person som Vova pratade med via videoskärm. En ständig saknad.
– Där är han! säger Olga.
En blond pojke med svarta badbyxor kommer gående längs bassängen. Men i stället för att gå tillbaka till sina fjärilssimmande träningskompisar går han upp på läktaren och ställer sig och pratar med en man med ett stort leende.
– Det är hans pappa, säger Olga.
Vova har flera svenska kompisar från simträningen och från andra länder som Syrien, Irak, Afghanistan, Kurdistan, Kambodja och Senegal, som han lärt känna i sin skola.
Hon har inte berättat för UNT att Vovas pappa kommit. Ville att det skulle bli en överraskning för reportaget. Vovas pappa och Olgas son Fedir klappar sin son på ryggen.
– Han har ett medicinskt tillstånd som gjorde att han fick komma hit tillfälligt. Det är det enda sättet män kan få lämna landet. Vi vet inte hur länge han får stanna, säger Olga.
Vova Turpak i ett ryggcrawl på Fyrishovsbadet där han tränar simning fyra dagar i veckan.
Vovas pappa Fedir Turpak är ingenjör och har under kriget jobbat med att reparera militärutrustning. Kriget är vardag, men kroppen vänjer sig aldrig.
– Jag reagerar starkt på alla ljud och är ständigt på min vakt för luftangrepp, säger han.
När UNT träffade familjen för två år sedan var Vova en tystlåten liten pojke som byggde med Lego som grannar skänkt till familjen som flytt med bara en liten resväska. En av de få saker Vova då packade var simglasögonen. Simträningen som han kom igång med redan efter några dagar, har varit en viktig del av hans läkning efter flykten från kriget och splittringen av familjen.
Olga Turpak glider lyckligt omkring mellan sin son Fedir på läktaren och sin sonson Vova som tränar simning. Det var länge sedan familjen var samlad.
Han klyver vattenytan som med kniv, kan alla fyra simsätten. Numera åker han själv från skolan i Valsätra till Fyrishov med två olika bussar fram och tillbaka. Han pratar flytande svenska, vilket han tackar sin lärare på Valsätraskolan för.
– Hon är fantastisk. Hon kommer från Armenien och pratar ryska och hon lärde mig svenska. Alla barn som hade kommit från Ukraina och Syrien, Irak, Afghanistan, Kurdistan, Kambodja, Senegal, Turkiet. Alla dem har hon lärt svenska, berättar Vova.
Pratar du någonsin om kriget med dina ukrainska kompisar?
– Vi pratar aldrig om kriget, vi pratar om nuet, vi leker tjuv och polis och kurragömma.
Vova är 11 år och har ett stort behov av att leka för majoriteten av hans dagar består av undervisning och träning.
Rasterna i skolan är den tid han har för att leka, i övrigt beskriver han ett pressat veckoschema.
– Jag har inte så mycket tid för jag har ukrainska lektioner på nätet efter skolan och så simning fyra gånger i veckan och pianolektioner. Jag övar piano varje dag och får jag tid över tycker jag om att titta på Youtube.
Vad kollar du på?
– Mest filmer med olika kartor. Jag älskar geografi.
Vova går alltså i svensk skola på dagarna och på eftermiddagarna har han undervisning via Teams med sin gamla skola i Ukraina. Det är en strategi från hans föräldrar så att Vova inte förlorar språket till den dag de ska återvända. Sverige är ett hem, men bara just nu.
Olga Turpak är 65 år och gymnasielärare i engelska. När hon kom till Sverige kunde hon använda sina språkkunskaper för att jobba som engelskalärare för andra ukrainare.
Simlektionen är över och färden går mot den nya lägenheten i Gottsunda. För två dagar sedan var Olga och hämtade upp nycklarna. De har fått en av de lägenheter som kommunen ställt till de ukrainska flyktingarnas förfogande via Migrationsverket.
Nästan lika många hyr i andra hand eller bor inneboende hemma hos Uppsalabor. Det har Olga och hennes familj också gjort. Efter de nio månaderna i Pia Anderssons villa i Kåbo fick de tag på en lägenhet i Eriksberg som de hittade på Blocket.
– Men den var väldigt dyr, så efter ett tag fick vi hyra en lägenhet av en man som skulle bo utomlands ett halvår. Bara några dagar innan han skulle komma hem lyckades vi få den här lägenheten av kommunen. Annars vet jag inte vad vi skulle ha gjort.
Vova och hans pappa Fedir gör läxorna i den tomma lägenheten i Gottsunda. Snart ska de flytta över leksaker och möbler från det förra boendet.
Lägenheten ligger bara ett par minuter från Gottsunda Centrum. Mamma Olga tar emot i farstun, kokar te och ställer fram en skål med nötter. Hon vill gärna vara med och lyssna på när Vova och hans farmor berättar om deras nya liv, men vill inte vara med själv. Är för blyg för kameran och kan varken svenska eller engelska.
Vova visar stolt upp de tre rummen med kök som ännu knappt har några möbler. Så här stort har han aldrig bott förut. Farmor Olga pekar på tre kastruller som står på spisen.
Kommunen har lämnat kastruller och en hel del möbler, vilket uppskattas mycket av familjen som inte har så många saker.
– Kommunen har lämnat de här till oss och flera sängar och soffa och bord och stolar. Allt det här får vi låna. Vi tillhör de lyckligt lottade ukrainarna, många har inte fått det så bra som vi.
Nyckeln till det svenska samhället var Olgas engelska och hennes kontakter inom lärarkåren internationellt som varit till stor nytta för att få jobb och boende i Sverige. Olga som jobbade som engelsklärare i Ukraina har undervisat andra ukrainare i engelska på eftermiddagarna, ett jobb som hon fick ganska direkt. På förmiddagarna studerar hon svenska på SFI. Hon förstår en del men har svårt att prata. Under intervjun pratar vi engelska.
Familjen Turpak vandrar hem i vårvintermörkret. Gottsunda har blivit ett hem, trots att de aldrig valde det.
– Det är synd, för i så fall hade jag kunnat få fler jobb. Nu tar mitt uppdrag slut och jag behöver ett nytt jobb fram till mars nästa år när massflyktsdirektivet går ut och vi måste åka hem.
Massflyktsdirektivet som innebär att ukrainare får uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige i två år från och med 4 mars 2022. Eftersom kriget har fortsatt har regeringen fattat nya beslut om förlängning med ytterligare ett år till 4 mars 2025.
Fedir och Vova Turpak, far och son som separerades av kriget i Ukraina. Men nu har Fedir kommit hem tillfälligt och bor med familjen i Gottsunda.
Vova kommer in i köket och får en kopp te, plockar i skålen med nötter. Han säger att han inte minns så mycket av Ukraina.
– Sverige är mitt hem nu. Med alla mina kompisar, skolan och jag älskar vädret – snön!
Hur ser du på att ni måste åka tillbaka?
– Nej jag ska aldrig att åka tillbaka till Ukraina.
Farmor Olga ler snett.