Vova blir en mask intill farmor Olga Turpak, innan nervositeten inför att vara med i tidningen släpper.
I ett nytt land
Vova, 9 år, vrider händerna i knät i köket i hans nya hem i Kåbo. Bredvid honom sitter mamma Olga och farmor som har samma namn. Farmor Olga, med ögon lika blå som tröjan hon har på sig.
– Det var den här och två tröjor till som jag klädde på mig när vi flydde den 8 mars. I ryggsäcken stoppade jag datorn så att jag skulle kunna fortsätta jobba.
Vova smyger upp på övervåningen där han koncentrerat bygger grunden till ett stort piratskepp i lego som han fått av en vän till Olga här i Uppsala.
– Oftast mår han bra. Men självklart reagerar han då och då på det han varit med om, säger farmor Olga.
63-åriga Olga var gymnasielärare i engelska i en skola Zaporizjzja i sydöstra Ukraina. Staden är känd för att den rymmer Europas största kärnkraftverk som natten till 4 mars erövrades av ryska styrkor. Vid sidan av det var situationen i Zaporizjzja länge ganska lugn. Olgas plan var därför aldrig att fly.
En granne kom förbi huset i Kåbo med lego, en annan med en cykel till Vova, en tredje tog deras mått och har börjat sy upp kläder. Vova blir lugn av legobygget.
– Men till slut tvingade min son, Vovas pappa, oss att fly.
Flykten gick via Kovel, vidare till Chelm i Polen och därefter till Hamburg. De trängdes på överfulla tåg och satt i bilar med främlingar som erbjöd sig att köra dem vidare genom Europa.
Som engelsklärare var Olga sedan tidigare med i ett utbytesprogram med Lundellska skolan där hon fått flera vänner. Under flykten hade hon kontakt med alla lärarna som var i projektet.
Olga Turpak, som är gymnasielärare i engelska, måste ta en paus i intervjun för att sätta igång sin engelskalektion på datorn.
– Det var genom en av de lärarna jag fick höra talas om Pia i Kåbo. Pia bjöd in oss till sitt hem. Då bestämde vi oss för att komma till Sverige.
Pia Anderson har tidigare i UNT berättat om hur svårt det var att nå ut med den hjälp hon ville ge. Nu har de bott ihop i två veckor och har börjat hitta rutiner för sitt gemensamma liv.
Pia Anderson har gjort vad hon kunnat för att få sin nya familj att känna sig välkommen. Ett spel och en Bibel får agera pingisnät. "Aldrig har Bibeln varit såhär använd i det här hemmet", skrattar Pia.
De turas om att handla och laga mat, i det som nu är deras gemensamma hem, och som de därför också tar ansvar för tillsammas. Detta är viktigt för att det ska bli en jämlik relation mellan de båda familjerna.
– Det första de sa när de kom hit var att de ville hjälpa till. Det här är människor som inte är vana att ta emot hjälp och då är det jätteviktigt att de får ge tillbaka. Om vi ser på dem som flyktingar och offer blir det fel. Godhet är inte att vara jultomten utan att få människor att känna värdighet.
Olga den äldre håller med och förklarar.
Vova i det rum som han och mamma Olga fått i huset i Kåbo. Farmor Olga har fått det rum som tidigare var ett arbetsrum.
– Jag är ju van att resa hit som en jämlike, på lärarutbyten. Detta att komma som flykting och bo hos frivilliga stämmer inte med min bild av mig själv. Men nu har jag till slut börjar acceptera att vi kanske blir kvar här ett tag, och då blir det ännu viktigare att få hjälpa till på de sätt vi kan.
Steg för steg skapar den lilla ukrainska familjen ett liv i Uppsala. Farmor Olga undervisar i engelska på distans via Teams. Hon har aldrig slutat jobba även om hennes 16 elever nu är utspridda på olika platser i Europa. Vova har fått en cykel av en granne och cyklandes har de besökt domkyrkan, slottet och till Fyrishov där Vova har fått simlektioner. Vova ska börja skolan så snart de fått sina dokument från Migrationsverket.
Olga Turpak och Vova har tillsammans med Vovas mamma Olga den yngre börjat resan mot en vardag i Sverige.
– När vi var där på Migrationsverket lekte barn bomber med bollar. Men de kastade dem inte – de tog betäckning från dem. Barnen bearbetar kriget och med Vova försöker vi att inte berätta om det storpolitiska utan vi talar om vad som händer i vår stad och med våra anhöriga som är kvar, säger farmor Olga.
En av dem som är kvar är Vovas pappa och hans bror, Olgas båda söner. Vova och hans pappa pratar dagligen i telefon. Telefonen som Vova nyligen fick i 9-årspresent och var en av de två saker han själv packade med sig. Den andra var ett par simglasögon. Han har simmat sedan han var 3 år och simningen liksom det klassiska pianospelandet är viktiga delar av hans liv.
På den här keyboarden tränar Vova klassiskt piano via Zoom med sin pianolärare som är kvar i Ukraina.
– Han har gått i en bra musikskola i Ukraina, och nu har de ordnat så att han kan ha musiklektioner via Teams med hans pianolärare som är kvar i Ukraina. Han lånar vår keyboard, berättar Pia Anderson.
Migrationsminister Anders Ygeman har gång på gång avrått människor att ta emot flyktingar i sina hem om man inte är beredd på att de kan stanna länge.
– Jag har sagt till dem att de får bo här tills de hittar ett bättre boende. Sedan om det tar lång tid, då får det vara så, säger Pia Anderson.
Vova går hemtamt i köket och serverar sig kex och mjölk. Pia Anderson har gjort allt för att han ska känna att det här är hans hem nu.
Farmor Olga måste avbryta för att sätta igång sin engelskalektion på datorn. Vova kommer ner från sitt legobyggande och sätter sig intill farmor.
Han sitter tyst och doppar Mariekex i mjölk.