Vid Medborgarplatsen i Stockholm tog en förklädd polis kontakt med Johan och fick honom att delta i en tävling om en resa.
"Vill du vara med i en undersökning om ölsorter?" Det är sommaren 2007 och en 25-årig småkriminell Uppsalabo som vi kan kalla Johan tar en glass vid Medborgarplatsen i Stockholm när en okänd kvinna kommer fram till honom och ställer en fråga. Senare ska det visa sig att hon inte alls är den hon utger sig för att vara och att det här ögonblicket kommer att förändra hans liv för all framtid.
Johan bär på en stor hemlighet: Att han tagit emot 20 000 kronor av en Uppsalakrögare för att anlägga en brand hos en konkurrent i Gävle 2005. Det som skulle bli ett mindre brandattentat gick dock överstyr. Brandhärden utvecklades till en enorm eldsvåda som förstörde ett helt hotell och orsakade skador för 150 miljoner.
Johan, som egentligen heter något annat, levde ett småkriminellt liv i Uppsala med mycket droger och alkohol när han fick ett uppdrag av en krögare.
Men jättebranden ligger två år tillbaka i tiden den här sommardagen 2007 när kvinnan tar kontakt med Johan på Medborgarplatsen. Han kan inte ana att kvinnan ingår i en hemlig polisenhet som i över ett år förberett den infiltration mot honom som nu sätts i verket.
Men först backar vi till tiden då Johan erbjöds pengar av krögaren för att sätta eld på konkurrentens lokaler. Under den här perioden jobbade Johan svart inom Uppsalas krogvärd, han var dömd för småbrott, levde för dagen, tog droger och drack mycket alkohol.
En dag i maj 2005 tog Uppsalabon Johan tåget till Gävle och kastade in en Molotovcocktail i en nattklubb. Resultatet blev förödande.
– När jag fick frågan av krögaren tvekade jag, men jag behövde pengar så jag bestämde mig för att göra det, säger Johan.
Krögaren bodde i Uppsala men drev en nattklubb i Gävle. Johan tog tåget till Gävle med en flaska lampolja nedstoppad i en ryggsäck. Han promenerade till konkurrentens nattklubb, kastade in sin molotovcocktail och återvände med tåg till Uppsala.
140 personer bodde på Centralhotellet i Gävle den natt som det eldhärjades. Även en bostadsfastighet blev svårt brandskadad.
Följande dag fick han en chock när han såg tidningarnas löpsedlar och insåg vad han ställt till med. Hotellbranden hade fått enorm uppmärksamhet i medierna. 140 personer bodde på hotellet där de väcktes av brandlarm och röklukt. Panikslagna människor trevade sig fram genom den täta brandröken i korridorerna och flera var övertygade om att de skulle dö.
Situationen var så allvarlig att räddningsledaren förberedde en uppsamlingsplats för döda kroppar men mot alla odds lyckades samtliga ta sig ut, en del via brandstegar. Efteråt betraktades det som ett under att ingen dog.
Enligt Johan hade han aldrig tänt på lokalen om han känt till att människor skulle hamna i livsfara.
– När jag slängde in flaskan i nattklubben var den stängd och det fanns inga människor där inne. Jag visste inte att nattklubben låg vägg i vägg med ett hotell som riskerade att brinna ner.
Hotellgäster har vittnat om hur de förblindade av röken irrade omkring panikslagna i korridorerna för att ta sig ut.
Polisen insåg snabbt att branden var anlagd och ett febrilt arbete drogs igång för att få fast den eller de som tänt på. 800 personer förhördes och det fanns några spår, bland annat ett tips om att den skyldige kunde vara en kille som hette Johan och jobbade på restauranger i Uppsala.
Tipset kom sig av att Johan pratat bredvid mun när han tagit droger med en kompis och på omvägar hamnade informationen hos polisen. Men det som framför allt pekade mot Johan var att han fångats på bild i Gävle. Polisen konstaterade att en man med ryggsäck syntes på en film från en övervakningskamera vid järnvägsstationen några timmar innan hotellet börjat brinna.
Kort efter brandlarmet var samma man tillbaka på stationen men då utan ryggsäck. Brandröken syntes från stationen vilket fick andra resenärer att peka och gestikulera, men polisen konstaterade att ryggsäcksmannen inte ägnade branden någon större uppmärksamhet.
Enligt Johan hade han tänkt sig mindre eldskador som skulle gå att renovera, men branden blev betydligt större än så.
Via filmerna kunde poliser från Uppsala fastställa Johans identitet men sammantaget ansågs uppgifterna inte räcka för att få honom häktad.
Månaderna gick, Johans tillvaro i Uppsala blev så småningom åter vardag och tankarna på katastrofen han ställt till med sjönk undan. Att polisen intresserade sig för honom var han helt ovetande om, men å andra sidan hade utredningen kört fast.
– Vi var övertygade om att den här personen var gärningsmannen men vi behövde mer bevis. Att ta in honom för förhör var inte att tänka på eftersom det skulle få utredningen att haverera, berättar åklagaren Mikael Hammarstrand.
Åklagaren Mikael Hammarstrand anlitade en hemlig grupp poliser som fick i uppdrag att lösa brottet.
I det läget beslöt åklagaren att testa ett mycket ovanligt grepp och kontaktade en specialenhet inom polisen kallad Sektionen för särskilda insatser. Enheten fick i uppdrag att försiktigt närma sig Johan och få honom att berätta något som kunde knyta honom till branden.
Johans liv kartlades i detalj. Hur var hans uppväxt? Vilka umgicks hans med? Vad hade han för intressen? Man skapade en psykologisk profil av Johan, avlyssnade hans telefon och satte in spanare.
Förberedelserna tog 1,5 år och vi är nu framme vid 2007. Det har gått ett par år sedan branden och en kvinnlig polis söker upp Johan på Medborgarplatsen och frågar om han vill vara med i undersökningen om öl.
Johan fick veta att han vunnit en resa till London för att se en fotbollsmatch med Arsenal. Bilden är från 2022.
Eftersom poliserna vet att Johan är intresserad av fotboll lockar de honom med att han kan vinna en fotbollsresa till London om han deltar i ölundersökningen. Till sin glädje blir Johan en av vinnarna och på resan till London träffar han en annan pristagare, en man som presenterar sig som David.
– Han var jättetrevlig och vi klickade direkt. Vi hade inte bara samma intressen, vi skrattade även åt samma saker, berättar Johan.
De båda umgås i London, gör sällskap på planet hem och trivs så bra i varandra sällskap att de beslutar att hålla kontakten. David berättar att han jobbar på ett logistikföretag och ger sken av att tjäna mycket pengar.
Beslut om polisinfiltration eller annan så kallad bevisprovokation fattas av åklagare.
– David kommer i en dyr bil, har flotta kläder och bor alltid på hotell när han är i Uppsala på sina affärsbesök. Vi ses kanske ett tjugotal gånger och det är alltid han som bjuder när vi går ut, säger Johan.
Att David i själva verket är en undercover-polis har Johan inte en susning om, men en dag när de är på krogen i Uppsala är det ytterst nära att hela infiltrationen går om intet.
– En krögare som ser oss tillsammans säger efteråt till mig: "Den där killen är polis".
Krögaren känner Davids föräldrar och vet att David arbetar vid polisen. Men Johan tror att krögaren i själva verket menar någon annan David och slår snart samtalet ur hågen.
En bekant till Johan kände igen David och berättade för Johan att han var polis. Men Johan trodde att han menade någon annan David.
Infiltrationen fortsätter och polisen bestämmer sig för att utnyttja en av Johans svaga punkter, hans dåliga ekonomi. Johan går en period arbetslös och söker jobb på lager men polisen ser till att han inte får det. En dag när han är i stort behov av pengar kommer David med ett lockande erbjudande: Företaget han arbetar för kan ha användning av Johan och det kan bli fråga om en bra lön.
Förutom Johan dömdes även krögaren från Uppsala till tio års fängelse för den anlagda hotellbranden.
Johan blir mycket intresserad och sommaren 2009 åker han till Holland för en "anställningsintervju" där flera poliser, bland annat David, finns redo för att ta emot honom. Intervjun har medvetet lagts utomlands så att Johan ska komma bort från Sverige och invaggas i en känsla av trygghet.
Poliserna som låtsas arbeta på "företaget" låter förstå att deras verksamhet är smått ljusskygg. De hintar om att Johans uppdrag kan handla om att jobba svart och befinna sig i gråzonen. För att förstärka bilden skjutsar poliserna honom förbi en nöjeslokal i Amsterdam och berättar att den drivs av Hells Angels och i en rondell kör man ett extravarv och säger att Johan att hålla koll bakåt så de inte är förföljda.
"Företaget" Conlease där Johan sökte jobb hade polisen registrerat i Holland för att det skulle vara svårare för Johan att kolla upp det. Bilden är från Amsterdam.
Det blir dags för anställningsintervjun. Johan, som är mån om att få jobbet, har klätt upp sig och är lite nervös. Han har tidigare fått fylla i ett formulär och då kryssat i att han är dömd för brott. Han tyckte inte det spelar någon roll eftersom domarna ändå är offentliga.
Under anställningsintervjun gör undercover-poliserna klart för Johan att de gjort en hel del efterforskningar om honom och bland annat hört att han varit inblandad i en brand. Han gör då sitt livs misstag: "Menar ni branden i Gävle?", svarar Johan spontant och berättar vad han gjort.
– De verkade ha koll på så mycket annat om mig så tyckte jag kunde berätta. Dessutom var jag väldigt sugen på att få jobbet.
Det tog ett år att bygga upp det nedbrunna hotellet som täckte ett helt kvarter vid tidpunkten för branden.
I Gävle väntar Mikael Hammarstrand spänt på resultatet av intervjun – och det blir bingo.
– Jag blev helt mållös, det var fantastisk information. Han hade berättat sådant som bara gärningsmannen kunde känna till, så det var ingen tvekan om att han skulle bli fälld.
UNT 14 augusti 2009.
Enligt Mikael Hammarstrand avslöjade Johan under intervjun bland annat att han slagit sönder ett fönster till nattklubben med en hammare och på brottsplatsen påträffades just en hammare. Johan häktas och åklagaren går ut i media och meddelar att ytterligare gripanden är nära förestående.
När räddningsledaren vid branden såg eldens omfattning befarade han att minst tio människor skulle dö, har han vittnat om i domstol.
Mikael Hammarstrand säger att han planterade uppgifterna om kommande häktningar i media för att se hur den Uppsalakrögare skulle reagera som misstänktes ha betalat Johan 20 000 kronor för mordbranden. Polisen hade nämligen satt in telefonavlyssning mot krögaren.
– Han blev skärrad, ringde sin fru och sa att de måste packa väskorna för att fly till USA, uppger Mikael Hammarstrand.
Johan dömdes av Gävle tingsrätt till fängelse i tio år och att betala 90 miljoner kronor i skadestånd.
Under rättegången förnekade både Johan och krögaren brott. Johan sa att han vid anställningsintervjun bara hittat på att han tänt eld på hotellet eftersom han trodde att det skulle ses som en merit. Han påstod att det han visste om branden var sådant han läst i tidningarna. Men domstolen dömde både Johan och krögaren till tio års fängelse.
Teckning från rättegången. Ur UNT 18 februari 2010.
Vi är nu framme vid 2023. Johan har sedan länge avtjänat sitt fängelsestraff och förnekar inte längre att det var han som anlade mordbranden. Vi ses på ett fik, han är idag i 40-årsåldern och hans gamla identitet som småkriminell missbrukare känns mycket avlägsen. Tvärtom gör han intryck av att vara mogen och eftertänksam och berättar mycket personligt om den långa resa han har bakom sig.
Johan utsattes för en avancerad polisinfiltration som totalt förändrade hans liv. Till det bättre, anser han själv idag.
– I och med domen stängdes dörrar i mitt liv men istället var det andra som öppnades, säger Johan som verkar närmast tacksam över att polisen grep honom.
– Jag undrar om jag ens levt idag om inte polisen fått fast mig. Dit jag var på väg innan dess var inget bra ställe.
Men så tänkte han inte i början. Johan berättar att gripandet kom som en chock, det hade ju gått fyra år sedan mordbranden och han trodde att polisen aldrig skulle lyckas binda honom vid brottet. I sin kriminella tankevärld hade han svårt att se sitt eget ansvar, han kände sig ytterst besviken på David som lurat honom i fällan och frågade sig om och om igen hur han kunde gå på bluffen i Holland.
Johan satt i häkte i 15 månader och det var under den tiden som förändringen började. Flera gånger innan hade han förgäves försökt ändra sitt liv och sluta med alkoholen men nu fick det vara nog.
– Jag hade slagit i botten men i häktet fick jag mycket tid för reflektion och det var viktigt för att kunna ta de beslut jag då fattade.
Johan satt drygt fyra år på Kumlaanstalten och upplevde att de strikta reglerna där hjälpte honom att få struktur på tillvaron.
Han placerades på Kumlaanstalten och hade målet klart: han ville utvecklas som människa och få ett bra liv. Han tog emot alla erbjudanden om behandlingar som gavs. Han tränade på att öka sin impulskontroll, att bryta kriminella tankebanor och att ta ansvar för sina handlingar. Han gjorde även högskoleprovet, pluggade på universitetsnivå och jobbade med industriarbete på anstalten.
Efter fyra år flyttades Johan till en anstalt med lägre säkerhetsklass och hade då kommit så långt i sin personliga utveckling att han gick in i ett så kallat klosterprogram. Det innebar fyra veckors retreat i total tystnad utan vare sig tv eller mobil vilket leddes av en diakon i Kriminalvårdens regi.
– Det var mycket nyttigt, jag kunde inte gömma mig bakom någon mask eller fly.
Polismyndigheten vill inte ge UNT någon information om arbetet med infiltration och så kallad bevisprovokation.
Han beskriver sin tidigare tillvaro som en jakt på snabba belöningar, något han idag ersatt med helt andra värden. Ibland under helgerna åker han på kurser för personlig utveckling och lever i övrigt en ganska stillsam tillvaro, vilket han verkar mycket tillfreds med. Han är arbetsledare inom sin bransch och tillbringar en stor del av fritiden med sin hustru.
Trots sin chefstjänst lever han på existensminimum. Varje månad dras 15 000 kronor från lönen vilket är den kränkningsersättning han betalar till de som drabbades av branden.
– Det är inte mer än rätt, jag har ju själv satt mig i den här situationen, konstaterar han.
Eldsvådan i hotellet i maj 2005 var mycket svårsläckt.
Johan säger att han beslutat att gå ut med sanningen om sitt brott som ett sätt att visa ärlighet gentemot de som drabbades av det han gjorde.
Om du kunde backa historien, hade du avstått från att åka på den där anställningsintervjun?
– Jag vet inte. Då hade jag inte haft det liv jag har idag och hade inte fått lära mig saker jag tidigare inte hade en aning om. Och jag tror att jag har ännu mer att lära mig.