"Vi vill att studenterna och vår personal ska få uttrycka sig fritt. Men i det här fallet blev det ett arbetsmiljöproblem, säger Pernilla Björk, kommunikationsdirektör på Uppsala universitet.
– Det stämmer att det finns anställda hos oss som upplevt demonstranternas skanderande som obehagligt och ibland hotfullt, säger universitetets kommunikationsdirektör Pernilla Björk.
Bland annat har det spridits flygblad om att den som är tyst och inte protesterar mot kriget i Gaza är medskyldig till folkmord.
– En del har upplevt det som att budskapet är riktat direkt mot dem.
Gruppen Uppsala Academics for Palestine har protesterat mot Israels krigsföring i Gaza sedan i höstas. Nu har de trappat upp aktiviteterna och sedan en vecka har de upprättat ett tältläger i Carolinaparken. Med aktionen i Segerstedthuset, där universitetsledningen sitter, ville demonstranterna markera sitt missnöje med den brist på dialog de upplever från universitetets sida.
UNT får en pratstund med tre av demonstranterna som befinner sig i Carolinaparken. De vill inte uppge sina riktiga namn eller synas på bild. Inte för att de inte står för sina åsikter.
– Vad individen säger är oviktigt, vi är ett kollektiv. Vi är inte politiska utan gör det här av humanitära skäl, säger "Sara".
När UNT besöker carolinaparken är ett 40-tal demonstranter på plats. "Det kommer och går, som mest har vi varit 80", säger en av demonstrantrena.
För gruppen är det viktigt att poängtera att alla är välkomna, oavsett etnisk, religiös eller kulturell tillhörighet.
Att personal på Segerstedtshuset skulle ha känt sig hotade har de svårt att förstå.
– Jag fattar om de tycker att vi var högljudda, säger "Gual". Vi sjöng och ropade slagord. Men vi har inte pekat ut någon eller riktat oss mot någon individ.
– Flera ur personalen har tvärtom kommit fram och tackat oss för att vi orkar protestera.
Demonstranterna vill ha en aktiv dialog med universitetsledningen men tycker att de blir ignorerade trots två tidigare möten med ledningen.
– Det har varit protester på flera andra universitet i Sverige där demonstranterna har fått till en riktig dialog, säger "Sara".
– Här känns det som att universitetet inte bryr sig. Man har ju brutit alla kontakter med Ryssland på grund av kriget i Ukraina, varför gör man inte samma sak med Israel, undrar "Gual".
Kommunikationsdirektör Pernilla Björk menar att det är stor skillnad.
– Regeringen och EU har tagit ställning till hur vi ska förhålla oss till Ryssland. Vi följer det beslutet. Universitet tar inte ställning i utrikespolitiska frågor.
"Att vara tyst är att vara medskyldig" står det på banderollen i en uppmaning till Uppsala universitet. Samma budskap har fått en del universitetsanställda att känna sig hotade.
Det tycker demonstranterna är ett märkligt förhållningssätt.
– Universitetet har en värdegrund som talar om akademisk frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Hur mycket akademisk frihet finns det för palestinierna när Gazas samtliga tolv universitet är jämnade med marken?
För "Gual", "Sara" och "Viktoria" är det en nödvändighet att protestera mot Israels krig i Gaza.
– Jag tror ingen som är här egentligen vill vara det. Det är hårt jobb att hålla ihop organisationen, vi är inne i en tentaperiod och har en massa annat att göra, säger "Sara".
– Men vi måste göra något. Jag skulle inte vara stolt över mig själv om jag inte var här. Det som händer på Gaza är hemskt, avslutar "Gual".
Utanför Segerstedthuset sitter Alexandra Abde och Laven Fathi Garcia och avnjuter en lunch i solskenet. Båda jobbar i huset och har både sett och hört demonstranterna de senaste dagarna.
– På ett sätt kan jag förstå ledningens beslut att låsa dörren men samtidigt ger det en signal utåt att det kanske inte är så högt i tak här som det borde vara, säger Alexandra.
Laven Fathi Garcia håller med.
– För min del att de kunnat vara kvar, de har inte stört mig.
"För min del ger jag gärna bort en ostörd arbetsmiljö mot deras rätt att demonstrera", säger Laven Fathi Garcia (till höger). Alexandra Abde håller med.
Båda kommer från familjer med en bakgrund i krigsdrabbade länder.
– Jag tror att det ger lite perspektiv. Med min familjs erfarenheter vet jag att stöd från omvärlden betyder mycket, även om demonstranterna kanske inte kan förändra så mycket i sak. För min del ger jag gärna bort en ostörd arbetsmiljö för studenternas rätt att demonstrera, säger Laven.
Båda två tycker att Sverige agerat tandlös genom att vara tysta i frågan om kriget i Gaza.
– Det första vi gjorde var att dra in biståndet till FN:s hjälporganisation i Gaza. Det var ju galet, säger Alexandra Abde.
Själv känner hon sig stolt över studenterna som demonstrerar.
– Jag blir glad. De gör ju något. Det allra värsta är om vi inte ens pratar om vad som händer därborta.
Lite självkritiskt berättar hon att hon själv aldrig gått i en demonstration.
– Kanske vi är för bekväma i det här landet. Vi har det för bra helt enkelt.