Svitlana Skrytska tillhör de 20-30 procent av de ukrainska flyktingarna i Uppsala som fått ett jobb.
Vad hände sedan?
– Jag är glad att jag har fått ett jobb så att jag kan försörja mig, även om jag helst vill jobba som optiker, säger Svitlana Skrytska, som sedan januari jobbar på en förskola strax utanför Uppsala.
När vi träffade Svitlana Skrytska i mars i fjol hade hon, sonen Maksym och Svitlanas föräldrar Valentyna och Dmytro precis kommit till Sverige och Uppsala, i chock över Rysslands invasion.
I somras blev dock Svitlanas och Maksyms hemlängtan för stark och de flyttade åter till Kiev. Svitlana fick tillbaka sitt jobb som optiker och Maksym började på ett gymnasieprogram för att bli bilmekaniker.
– Först var situationen i Kiev helt okej. Men under hösten utsattes staden för massiva attacker. Ibland hade vi inte el, vatten eller värme. Eftersom man behövde springa till skyddsrum hela tiden gick det inte att fortsätta med vare sig studierna eller jobbet, säger Svitlana
– Jag kommer aldrig att glömma hur hemskt det var att sitta flera timmar i tunnelbanan under flyglarmet. Att se alla människor som var så rädda och alla gråtande barn.
De tvingades inse att Kiev var för farligt, och återvände till Uppsala. Det var sedan genom ett program på Arbetsförmedlingen som Svitlana fick ett så kallat nystartsjobb på en förskola.
”Jag saknar Ukraina jättemycket. Jag har alla kompisar och hela mitt liv där”, säger Svitlanas 15-årige son Maksym Skrytskyie. Bilden är från UNT:s möte med familjen i mars 2022.
Till Uppsala har det kommit 804 ukrainare som sökt skydd enligt EU:s massflyktsdirektiv. Mellan 20-30 procent av de i arbetsför ålder har fått jobb, de flesta inom service, städ eller på Arlanda. Det uppger Karin Sundström, kommunens samordnare för flyktingmottagande.
– Sedan har vi också några som fått arbete på universitetet eller inom IT. De flesta vi möter vill arbeta, så många av de som inte fått jobb läser svenska och engelska för att öka sina chanser på arbetsmarknaden, säger hon.
Hur många av ukrainarna som stannar i Sverige är omöjligt att veta. Svitlana vill återvända så fort landet blivit säkrare.
– Jag är lugnare här än i Kiev, men Ukraina är mitt hem.
Dmytro Babak och Valentyna Kuzmenko säger att de är väldigt tacksamma för allt stöd de fått i Sverige men hoppas få återvända till Ukraina snart. ”Jag mår inte så bra här. Ett födelseland kan man inte ersätta”, säger Dmytro. Bilden är från UNT:s möte med familjen i mars 2022.
15-årige Maksym pluggar nu på distans. Men det är svårt både för att vissa uppgifter måste göras på plats och för att många lektioner blir inställda på grund av alla flyglarm och elavbrott. Han saknar Ukraina väldigt mycket.
– Jag har alla kompisar och hela mitt liv i Ukraina. Jag har inga kompisar i Sverige. Jag vet att allt kommer att bli bra när kriget är slut och vi kommer hem igen.