Den 3 mars kom de till Sverige, efter närmare en vecka på flykt. Från vänster Maksim Skrytskyi, Valentyna Kuzmenko, Dmytro Babak, Lyudmyla Babak och Svetlana Skrytska.
I ett nytt land
– Jag vill bara hem. Jag längtar till Ukraina och de som är kvar där.
Svetlana Skrytska ser trött ut där hon står med händerna i fickorna på sin rosa fleecetröja. För fyra veckor sedan jobbade hon fortfarande som optiker. 14-årige sonen Maksim gick i nian. Inte långt från deras lägenhet i Kiev levde Svetlanas föräldrar Valentyna och Dmytro en lugn pensionärstillvaro. Våren var på väg.
Nu står de alla fyra utanför Migrationsverkets lokal i Boländerna i Uppsala och har precis ansökt om skydd enligt det så kallade massflyktsdirektivet. Det ger dem rätt, enligt EU:s förordning, att få uppehålls- och arbetstillstånd på bara några dagar.
Men de har svårt att föreställa sig vad som väntar. Hur blir livet nu?
– Det kommer stunder då man förstår vad som händer. Men för det mesta känns allt bara overkligt, säger Dmytro Babak.
Allt var som vanligt när de gick och la sig onsdagen den 23 februari. När de vaknade upp på torsdagen hade ryska trupper invaderat landet.
– Vi trodde aldrig att Ryssland skulle kunna göra så mot Ukraina, säger Svetlana.
Ukraina och Ryssland har samma nära band som Sverige och Norge, och nästan varje släkt är blandad, förklarar Svetlanas syster Lyudmyla Babak som bott i Sverige i 18 år och som följt med dem till hit till Migrationsverket för att tolka. Familjen pratar ryska, liksom många andra i Ukraina.
Om någon anade vad som väntade var det Lyudmyla. Varje kväll veckorna innan kriget bröt ut ringde hon systern och föräldrarna.
– Jag skrek och grät, sa att ni måste komma till Sverige nu direkt. Men de ville inte, de trodde inte att något skulle hända. Svetlana hade ju sitt jobb och Maksim skulle gå ut nian.
Kvar i Ukraina är Svetlanas man Oleh. Kvar är också Maksims pappa, vars hus träffades av en missil för någon vecka sedan.
Samma dag som Putins stridsvagnar rullade in packade de i chock mat, underkläder och tandborste och satte sig i bilen. Det blev en fem dagar lång flykt genom den ukrainska landsbygden, där de bland annat övernattade i ett övergivet hus innan de tvingades vidare eftersom ryska styrkor närmade sig. Slutligen kom de till den slovakiska gränsen, där Lyudmyla och hennes man Paruyr mötte upp.
Svetlanas man Oleh är kvar i Ukraina, eftersom män mellan 18 och 60 inte får lämna landet.
– Han är såklart orolig som alla andra, men är beredd på att göra det som krävs för att försvara Ukraina, säger Svetlana som är glad att Maksim inte fyllt 18.
Maksim håller via appen Viber kontakten med kompisar som är kvar i Ukraina. "Lever ni?" brukar han fråga. Maksims pappa befinner sig också i landet. Det hus han bor i träffades för några dagar sedan av en missil, men tack och lov var han inte där.
Nu hoppas Maksim kunna gå i ukrainsk skola på distans.
– Men jag vet inget alls än, säger han.
14-årige Maksim Skrytskyi hoppas kunna gå i ukrainsk skola på distans från Sverige. Hans mamma Svetlana Skrytska är glad att han inte fyllt 18, för då hade han behövt stanna i Ukraina.
Lyudmyla bor i en trea på 80 kvadrat i Nyby i Uppsala med sin man och två barn. Nu bor också Maksim, Svetlana, Valentyna och Dmytro där. Hur det ska bli framöver har de inte orkat tänka på. De har fullt upp med att följa nyheterna som visar hur kriget närmar sig deras hemkvarter.
Kvar i lägenheten i Kiev är katten Tajson. Grannfrun matar honom och vattnar blommorna, och skickar varje morgon ett sms för att berätta att de lever.
"Det kommer stunder då man förstår vad som händer. Men för det mesta känns allt bara overkligt", säger Dmytro Babak (till vänster), vilket hustrun Valentyna Kuzmenko håller med om.
Deras mardröm är att Putin ska använda atombomber mot Ukraina. Och, såklart: att han vinner kriget så att de inte har något hemland att återvända till.
– Jag tror att vi vinner. Vi kommer att kunna åka hem, säger Svetlana.
Men fram tills dess väntar någon slags vardag här i Uppsala.