I två veckor ska regionrådet Helena Proos vara i Thailand och njuta av livet tillsammans med sin familj. "Det enda tråkiga är att sonen inte kunde följa med."
"När folk frågar säger jag att jag ska vara frisk till jul. Då ska vi åka på semester."
Så sa regionpolitikern Helena Proos (S) när vi träffade henne den 18 april. Då låg hon i en säng på Akademiska sjukhuset och fick cellgifter för första gången. Två månader tidigare, i februari, hade hon opererat bort ena bröstet i vilket en 13 centimeter stor cancertumör vuxit fast. Cellgiftsbehandlingen som följde blev tuff.
– Dagarna när kroppen bara skriker av smärta och du kräks och kräks ... det var mörka, mörka stunder. Då var det nära att jag kände att jag orkar inte mer.
Men nu står hon här, på terminal 5 på Arlanda. Väskorna är incheckade, familjen har gått in på taxfreebutiken och Helena Proos ser glad och avslappnad ut i de mjukiskläder hon klätt sig i för den tio timmar långa resan till Thailand.
– Det känns så jäkla skönt att bara åka iväg med min familj och ha det fantastiskt! Umgås, bada, snorkla, få krama min dotter som bor utomlands och som möter upp oss. Äta god mat och njuta av livet.
Hon skrattar och känner på sitt hår: en kort, ljusgrå och lite lockig frisyr – något helt annat än det långa, blonda och raka håret som i somras föll av i stora testar.
– Jag har ju till och med hår! Folk kan inte se att jag varit sjuk.
Inte för att hon nånsin gjort någon hemlighet av cancern. Tvärtom. "Jag vet inte varför man inte ska prata om det, det är ju ingen som skulle dölja att man brutit benet", som hon sa när vi träffades i april.
I april påbörjade Helena Proos sin cellgiftsbehandling. I höst har området kring bröstet och armhålan strålats. Under tio år kommer hon att äta mediciner.
Att ha något att se fram emot blev en viktig drivkraft när det var som värst, och något Helena Proos tror är bra att ha för alla som får ett cancerbesked.
– Ha ett mål för vad du ska göra sedan, för du måste mentalt vara i ett efter cancern och känna att du ska klara det här. För mig var målbilden att åka iväg och fira jul med mina barn. Men det behöver ju inte vara en resa, utan kanske kan vara att bygga en snögubbe eller bada i sjön.
I slutet av maj träffade vi Helena Proos när hon precis rakat av sig allt hår. Hon var inte beredd på smärtan som cellgifterna gav: "Det känns som att skelettet sprängs inifrån."
Helst skulle Helena Proos såklart aldrig ha behövt uppleva det senaste årets kamp. Men nu när hon gjort det konstaterar hon att det har varit lärorikt.
– Jag har lärt mig mycket om mig själv och att uppskatta saker på ett annat sätt. Jag tror också att jag blir ett bättre regionråd: Jag har sett vad som inte funkar inom vården, men också träffat så många fantastiska personer som hjälpt mig genom det här.