Det tog ett år från det att Helena Proos sökte vård innan hon fick en cancerdiagnos. Under den tiden hann tumören bli 13 centimeter stor. Hon kommer att anmäla fallet till Inspektionen för vård och omsorg.
Helena Proos känner inte igen sig själv. Det gör för övrigt inte hennes mobil heller.
– Face ID funkar inte längre. Jag är så svullen i ansiktet av kortisonet jag äter.
Och det tjocka ljusa håret är avrakat. Veckan efter den första cellgiftsbehandlingen började håret att lossna och låg till slut i drivor på kavajen.
– När jag drog i det kom bara mer och mer. Det var ju rätt obehagligt, bättre då att raka av det. Nu förstår jag varför min man vill ha mössa när vi SPA-badar – det är ju jättekallt om huvudet! säger hon med ett skratt medan hon dukar fram kaffe och vaniljmunkar.
Helena Proos är regionpolitiker för Socialdemokraterna. Hon är van att bestämma över vården, inte vara patient i den. När vi träffade henne i april låg hon i en säng på Akademiska sjukhuset och fick cellgifter för första gången. I februari hade hennes högra bröst opererats bort, och därmed också den 13 centimeter stora tumör som i princip fyllde hela bröstet. Läkarna hittade också metastaser i lymfkörtlar kring armhålan.
Den här gången möts vi hemma hos henne, i villan i Enköpings-Näs söder om Enköping där ängar breder ut sig utanför köksfönstret innan Ekoln tar vid. Vi har hunnit till slutet av maj och i förmiddagssolen på altanen flämtar hunden Smilla.
"Det är jättemånga som undrar hur jag orkar jobba. Men jag tänker att alla är olika och man får känna vad som är rätt för en själv", säger Helena Proos
Om bara någon timme ska Helena Proos åka in till Akademiska för att få sin tredje omgång cellgifter. Den här gången följer 23-årige sonen Oskar med. Förra gången satt 19-åriga dottern Tess bredvid sjukhussängen.
– Det känns jättebra att de följer med, både för att det är skönt att ha någon att prata med och för att de ska få se vad som händer. Så behöver de inte fundera så mycket.
I ena armen sitter en venkateter, med en slang som slutar vid hjärtat. Det är dit cellgifterna pumpas.
I vänstra överarmen har Helena Proos en venkateter inopererad. Den fäster till en 45 centimeter lång slang som slingrar sig in i kroppen och slutar precis ovanför hjärtat. Det är dit cytostatikan ska; de smalare blodådrorna i armen klarar nämligen inte av giftet. Totalt sex gånger ska hon få den starkaste dosen cellgifter, med tre veckors mellanrum mellan varje behandling. Därefter, någon gång i höst, väntar strålning.
Den första veckan efter cellgifterna är fruktansvärd, konstaterar Helena Proos. Hon var beredd på många av biverkningarna. Illamåendet och tröttheten hade hon räknat med, liksom yrsel, förändrat smaksinne och svamp i munnen. Men inte den fasansfulla smärtan.
– Det känns som att skelettet exploderar inifrån. Jag kan inte ligga mer än en stund, för då gör det för ont, så jag får gå upp och försöka röra mig en stund tills också det gör för ont. Jag kan sova max 30 minuter åt gången på grund av smärtan.
"Allt smakar jättekonstigt och äckligt ... giftigt. Till och med vatten", säger Helena Proos som i morsdagspresent från barnen fick en vattenflaska med luktkapsel som lurar smaklökarna.
Efter närmare en vecka av plågor vänder det, och vecka två och tre efter cellgifterna mår Helena Proos så pass bra att hon klarar att jobba heltid. Det var faktiskt lite knepigt att hitta en tid för intervju: hon har så mycket jobbmöten inbokade, dessutom en jobbresa. Sjukskrivning? Det har hon aldrig ens övervägt.
– Jag tycker ju att jobbet är väldigt roligt. Att gå hemma och pyssla är inte min grej. Man får känna vad som är rätt för en själv. Mitt jobb är ju dessutom att läsa mycket och jag kan vara med på digitala möten. Jobbar man på Coop är det ju inte lika lätt.
Helena Proos bestämde sig tidigt för att vara öppen om sin sjukdom och att bli bättre på att vara svag och be om hjälp från familjen. Här sitter hon med 19-åriga dottern Tess hemma i Enköpings-Näs.
Helena Proos upptäckte knölen i bröstet redan vintern 2021. Men på mammografin på Samariterhemmet i Uppsala meddelade man att det handlade om helt ofarliga cystor. Först ett år senare konstaterades att det var cancer. Hon kommer att anmäla fallet till Ivo, Inspektionen för vård och omsorg. När Helena Proos i våras fick veta att ytterligare en kvinna råkat ut för nästan exakt samma sak blev hon än mer beslutsam.
– Jag anmäler inte för att jag blir gladare utan för att systemet måste bli bättre. Vad gör att man inte tar kvinnors oro på allvar, att man inte tar biopsier?
Helena Proos har haft långt tjockt hår i princip hela livet. "Nu får jag testa nya korta frisyrer när håret växer ut igen."
Trots att Helena Proos vet vad som väntar i smärta och andra biverkningar kommande vecka gruvar hon sig inte för de 2,5 deciliter cellgifter som denna eftermiddag ska pumpas in i hjärtat. Hon är före detta idrottare och har i sjukdomen nytta av sin vinnarskalle och förmåga att fokusera på rätt saker.
– Efter i dag är jag halvvägs: jag har opererat mig och fått tre doser cellgifter av sex. Det är en bra mental bild.